Sjuka barn

VAB idag, fjärde dagen. Sjätte om man räknar med helgen. Oliver åkte på magsjuka på kvällen förra onsdagen och sen fick vi andra på löpande band. Dock blev det rätt milt om man jämför med tidigare, jag fick mest ont i magen och vart dålig i 2-3 timmar. Men Olivers mage är forfarande lite i olag, så vi är hemma än.När jag var gravid med Oliver och Ludde var liten, så jobbade jag i en liten butik där jag var den enda anställda utöver butikschefen. Då var det ren ångest när jag behövde meddela att jag behövde vara hemma för vab. Speciellt när man dag två fick frågan om inte Rickard kunde vabba istället. Ja, jo... han kan vabba på dagen och jobba på natten, men det vet de flesta att det inte är hållbart. Så vad gör man?Jag trodde det skulle kännas ok att vara hemma och ta hand om sina sjuka småkottar när man jobbade på ett ställe med många kollegor, där jobbet inte är beroende av en på samma sätt. Men ack så fel jag hade. Inte riktigt ångest på samma nivå tack och lov, men dåligt samvete, precis varenda ny VAB-dag. Varje meddelande till chefen där man behöver deklarera att man tyvärr måste vara hemma en dag till.Det sjuka är att jag vet ju att varenda unge blir sjuk minst en gång i december-februari. Minst. Och det är klart man ska vara hemma och ta hand om sina små hjärtan när de inte mår bra. De är trots allt viktigare än allt i världen, viktigare än jobbet. Så jag förstår inte denna envisa ångest man ska känna varenda dag. Man försöker förneka minsta lilla förkylning och tänker att "ja.. han orkar nog, annars får förskolan ringa..". Och så får man istället ångest för att man lämnar sitt snoriga och hostiga lilla barn som kanske egentligen hade mått bäst av en dag hemma i lugnet. Är det mest när man är "ny på jobbet" som man känner såhär eller är det den nya vardagen 10 år framåt?