Bussolyckan

Det var den 2 februari 2018 och vi skulle åka till Romme med årskurs 6-9. Redan på morgonen hade jag en känsla i mig att vi inte skulle komma fram, det fanns liksom ingen tanke hur dagen skulle se ut. Vi var cirka 50 personer som åkte i min buss, och nu tänkte jag berätta hur jag upplevde olyckan. Vi åkte tillsammans med 9:orna i en buss, 6 och 7 åkte i en annan buss bakom oss. När vi hade åkt i cirka 2 timmar blev det plösligt jättehalt på vägen så vi fick sladd och åkte rakt in i en långtradare och sedan rakt in i vägräcket. Jag minns hur jag såg lastbilen åka förbi och hur jag slet av mig hörlurarna och hur jag hörde skrik, ett skrik som jag aldrig hade hört förut. Vet inte hur jag ska förklara skriket mer än att det var ett ilande skrik som sa "hjälp mig". Jag minns även att jag vände mig om och såg blod och att min lärare skrek kan någon ringa 112? Det var en kille som blödde näsblod och en kille som hade splitterskador. Polis, brandkår och ambulanser var snabbt på plats. Killen som hade splitterskador åkte med ambulansen in direkt. Jag minns även att jag tittade på min kompis som satt snett framför mig och grät. Jag har även ett svagt minne av en pappa som kom fram till mig och frågade hur jag mådde och att jag svarade att jag mådde bra, att jag hade ont i ryggen och huvudet. För när vi krockade så slets jag först åt ena sidan sedan åt andra och sedan rakt in i stolen framför. Men efter det hade gått ett tag kände jag hur något hade gått sönder i mig. Ambulanspersonalen gick fram till mig och kollade hur jag mådde. Jag hade smärtor i ryggen och de tyckte då att jag skulle åka in till sjukhuset för en kontroll. Känslan när jag låg i ambulansen var att jag ville fly, jag vill inte längre, jag kollade på mobilen och pratade med mamma. Bara för att jag inte ville vara kvar. När jag kom in till sjukhuset regerade inte mitt vänsterknä när läkaren slog med en sån där sjukhushammare. Mamma mötte så klart upp mig på sjukhuset, jag lades in och fick dropp, de tog blodprover och jag gjorde skelett- och kontraströntgen. Men det visade sig tack och lov att inget var brutet eller sprucket utan att det var "bara" en mjukdelsskada i nedre ryggraden. Man kan väl säga att jag hade riktig tur i oturen!