LIFE. WHAT DOES IT ALL MEAN?

Livet. Människor. Är det inte knäppt hur tiden tickar och hur vi förändras? När jag tänker tillbaka för ett år sen, när jag kom hem från Australien, vände mitt liv upp och ner. Inget var detsamma, minst av allt jag. Två år sen, då var jag mitt uppe i studenttiderna och mitt uppe i att förlora min mamma. De senaste två åren har varit de två åren som har format mig allra mest skulle jag tro, och det är knäppt att tänka på allt jag gått igenom.Jag är stark, starkare än många, och jag kämpar varje dag. Ändå så får jag ibland av känslan av att jag inte tar vara på livet. Jag känner tiden rinna ur händerna, jag känner att folk förlorar livet, de har ingen tid kvar, och jag bara slösar min, gör ingenting, inget ''you only live once''-tänkande här inte. Och när det slår mig, då blir jag så ledsen. Jag är 20, snart 21 år gammal och borde vara ute och LEVA. Göra allt jag kan i min makt för att minnas dessa år. Men jag lever inte i nuet, jag lever framåt, jag tänker att en dag blir det bättre, en dag är jag helt glad och en dag kommer jag verkligen leva.Så komplicerat allt är, egentligen. Jag har förlorat människor som jag trodde alltid skulle vara där. Jag har klippt banden till dem som inte gynnar mig och som jag inte ger någonting heller. Jag har ett få antal vänner, kan räkna dem på en hand. Jag litar knappt på någon, men jag känner mig starkare ändå. Är inte det konstigt? För några år sen trodde jag min styrka berodde på hur många vänner jag hade, vilka som fanns där, etc. Men min styrka beror helt på mig själv. Även fast jag haft vänner som funnits där i många lägen är det alltid JAG som kämpat, jag som tagit mig dit jag är idag. Med eller utan hjälp, det är bara jag som kan ta stegen.Vilken osammanhängande text, eller hur? Jag önskar bara att jag tog vara på livet lite mer. Reste, såg världen, älskade, öppnade mig. Jag vill inte vara gammal och grå, och ångra allt jag aldrig gjorde, allt jag aldrig sa, allt jag drömde men inte trodde på. Det är på tok för kort för att bekymra sig över vad andra tycker om dig, och alldeles för kort för att inte ta vara på den lilla tid vi får. Verkligen alldeles för kort.