One step at a time

Ibland kan ja bli frustrerad över hur det känns som livet står still och jag aldrig kommer framåt, jag vet inte hur jag ska förklara känslan i kroppen men det är som de kryper i hela mig samtidigt som jag vill skrika. Jag kan nästan känna mig lite stressad ibland av att det inte "händer" något, är det någon som känner igen sig? I och med att jag också är i en sådan situation där jag fortfarande är elev och ska utvecklas hela tiden blir det ännu mer påtagligt. När man vill så mycket mer än vad man behärskar och fortfarande känner sig osäker i så många moment när man egentligen bara vill vara bäst på allt, den frustrationen kan göra mig galen. Man har en enormt driv inom sig att hela tiden vilja komma framåt och lyckas, men så känns det som man aldrig i hela sitt liv kommer kunna stå på egna ben utan handledning.  Är det bara i min branch pga att det är ett hantverk eller känner alla så i början på sin arbetskarriär?  Men så sa en väldigt klok och fin vän till mig en sak som jag ofta försöker tänka på när det känns som om jag står och stampar på samma ställe, tänk tillbaka 5 år från idag, var du var då och hur du var då? Och börjar man tänka så inser nog alla att man kommit en bra bit på vägen. För 5 år sen kunde jag ju inte ens hålla i en sax? Jag var 15 och gick i 9:an, då trodde man att man var stor och visste allt om allting men när man tänker tillbaks så var man ju endast en vilsen liten själv som INTE visste något om någonting. Allt som rörde sig i huvudet då var kompisar, moppe och fotboll på mig. Jag var inte samma människa som jag är idag. Det har ju hänt otroligt mycket på 5 år. Även fast det är lätt att blicka framåt och fokusera på vad som kommer här näst och det man inte har, så tror jag det är minst lika viktigt att ibland stanna upp och ta en titt över axeln för att se vilken bra bit man kommit på vägen. Ett steg i taget. Var kommer man befinna sig om ytterligare 5 år? väldigt spännande tanke! Det är ju ganska så fantastiskt hur mycket man växer som människa på 5 år, och hur mycket som händer och ändras. Jag hade nog aldrig kunnat ana att jag skulle ha ett fast jobb som frisör på en salong i Linköping när jag gick i 9:an, jag hade inte ens kunnat drömma om att ha så många fina relationer och fantastiska människor i mitt liv som jag har idag. Jag trodde ALLTID jag skulle vara den blyga tjejen som alltid hamna i bakgrunden och som ingen riktigt la märke till. Jag är fortfarande blyg och har en lång väg kvar när det kommer till att våga ta för sig och stå på mig, men idag möter jag nya människor varje dag som jag måste prata med! Livet är en berg och dalbana och man kommer inte alltid välja rätt eller göra rätt, men vi lär av våra misstag och det allra viktigaste är att stå för det man göra och sedan kunna gå vidare, för ingen är helt perfekt.  Men för det mesta är ju livet ganska så fantastisk och det gäller att alltid försöka se det från den ljusa sidan, inte ta saker på för stort allvar, skratta ofta och njuta av alla fina stunder man får uppleva. Det försöker jag i alla fall jag. Kram på er mina vänner!