Skräckblandad förtjusning

Jag anammar 4-åriga Elins coolhet och rockstjärnepondus inför första tiden på underläkarvicket. Bortom frustrationen över att jag känner mig som ett växtplankton längst ner i underläkar-näringskedjan finns givetvis lycka, pirr men också rädsla. Ska lilla jag finnas som en back-up om något händer? Som en extra kontroll innan husjouren rings? Som någon man kan fråga och få ett vettigt svar av? Denna sommar kommer bjuda på personlig utveckling som aldrig förr. Det är nu min träning i lederskap, som läkare, börjar på riktigt – med små små steg men ändå. Efter otaliga timmar sittandes bredvid AT-läkare, ST-läkare och överläkare tänkandes ”jag kan ordinera droppet”, ”jag kan säga till sjuksköterskan”, ”ska vi inte göra såhär istället” är det äntligen dags att kastas ut för stupet och hoppas att jag kan flyga. Jag tror jag kommer flyga jättehögt. Jag älskar att vara i läkarrollen och samarbeta i vårdteamet vilket jag ser som anledningen till att jag kommer lyckas. Jag vill vara den bästa underläkare de någonsin skådat, jag vill göra det där lilla extra för mina patienter, jag vill skapa relationer på riktigt. Detta är inställningen jag tar med mig till första dagen och under hela vicket. För tror inte jag på mig själv kan jag inte förvänta mig någon annan att göra det heller. Kaxigheten är verkligen inte lika stor alla dagar. 80 % av tiden känner jag mig som Bambi på hal is. Tvivlet på mig själv och min kunskap gör sig påmint. Men om det är 1 sak livet som läkarstudent har lärt mig är att ibland måste man bara blunda och kasta sig ut i det okända, hålla andan och hoppas på att komma ut starkare och duktigare på andra sidan. Att våga lita på feedbacken som kommit under kliniska placeringar om att jag är bra och till och med jätteduktig. Hur ska vi annars utvecklas? Vad är det nu man säger – if it doesn’t challange you, it doesn’t change you.