Jag ska bli psykolog??

I ettan på gymnasiet gick jag till SYV första månaden redan för att fråga vad som krävdes för att komma in på psykolog utomlands. Nu har jag taggat ner lite och vill inte längre plugga utomlands men psykolog har följt med enda sedan dess. Och igår tackade jag JA till min plats på psykologprogrammet i Linköping. Kan inte bestämma mig för hur det känns. Blir inte riktigt jätteglad när jag tänker på det? Men å andra sidan är jag inte jätteglad just nu så det kanske bara är därför.Jag måste ju prova linjen som jag tänkt på i över fyra år iallafall. Ge det en chans. Jag skrev på min instagram igår: "du kollar på en blivande psykolog, hur känns det?" och undrar idag om jag verkligen är en blivande psykolog. Och hur det känns. Vi får väl se. Men det låter bra. Det jag är bombsäker på är att jag vill hjälpa kvinnor att hjälpa sig själva. Hjälpa de som är utsatta. Vara en sån där bra människa som gör världen snäppet bättre. Psykolog borde väl funka för det? Hoppas.  Snart ska jag och Matilda ha en sista Londonfika innan hon åker. Det är ju bara knäppt. Ler inte alls åt det, ärligt talat.