ATT ÖVERANALYSERA OCH OROA SIG

Som jag skrev tidigare så har ju jag och Anton flyttat ihop i den enklare graden. Han bor tillfälligt hos mig men har inte speciellt mycket saker här förutom sina kläder och vardagsprodukter, typ schampo, deo och liknande. Senare när huset är så gott som klart kommer vi alltså ta nästa steg och flytta ihop "på riktigt". Jag visste ju att den här dagen skulle komma när vi skulle bli sambos så fort han började med utbyggnaden. Självklart såg jag fram emot det men om jag ska vara helt ärlig var jag mest nervös och orolig för hur det skulle gå.Jag har i princip alltid bott själv och inte behövt anpassa mig efter någon annan förut. Visst när jag bodde hemma hos mamma & Tage fick jag anpassa mig efter dom, men det är ju inte riktigt samma som när man bor med en partner. Och jag har ju alltid varit ensambarn och aldrig behövt slåss med syskon om varken det ena eller andra. Så i mina ögon har jag sett mig som en typ av "ensamvarg" som vill ha det på mitt vis, behöver min egentid och min egna trygghet att komma hem till där jag bara kan slappna av och vara mig själv. Och jag har inte riktigt kopplat hur det ska gå ihop om man samtidigt bor tillsammans med någon annan. Hur ska det gå när han kommer hit med en massa grejer? Vart ska jag då ha mina kläder och andra saker? Och jag som gillar att ha det rent & snyggt hemma, kan det fortfarande vara så när vi bor tillsammans? När jag kommer hem en dag och är sjukt less på allt & alla, och bara vill vara för mig själv, då kommer det redan vara någon här. Och jag som är van sedan tidigare förhållande att vara mycket själv och ha min egentid, hur ska det gå nu när vi ses ungefär varenda dag? Ja, jag har som sagt gjort allt annat än att glorifiera att bli sambos. Jag har bara förutsett det värsta och gjort det komplicerat i mina tankar. Kanske det är tur att jag inte romantiserat en flytt ihop, för så fel jag har haft om alla mina tankar och funderingar. Allt har verkligen fallit så naturligt.Det finns inget så bra som att somna och vakna upp bredvid den man älskar varje dag, och att sitta på vetskapen att han kommer komma hem sedan på kvällen igen. Att verkligen känna vilken lyx det är att få ha honom hemma så mycket som jag ändå får.Redan första dagen när han skulle bo hos mig såg jag till att lösa problemet med hans kläder fort, så att han skulle känna att han hade sin egna hörna. Det var viktigt för mig att han skulle kunna känna sig så hemma som möjligt här. Och för min del var det inga problem alls, jag tryckte bara in mina saker på ett annat ställe. Min egentid får jag på morgnarna då han nästan alltid börjar tidigare än mig och även ibland på kvällarna när han jobbar länge. Oftast slutar det ju ändå med att jag saknar honom och tycker det börjar vara dags att han snart kommer hem.Och visst, han är inte lika ordningssam som mig men det är inget jag stör mig på. Det finns så mycket annat som skulle kunna vara värre. Det är ingen mening att göra en höna av en fjäder, som dom brukar säga. Jag vet ju att han anstränger sig för min skull och alltid vill mitt bästa, trots att han är inne i en hektisk period. Jag kan nu med facit i hand säga att jag oroat mig så himla mycket helt i onödan. Så klart vet jag att det inte alltid kommer vara en dans på rosor när man är sambos, men jag tror mycket sitter i ens inställning. Vill man att det ska funka, ja då får man det att funka.För honom var det en självklarhet att han skulle vara här hos mig när han började riva huset, och det sa han hela tiden, så då blev det ju även det för mig. Innerst inne var jag kanske rädd för att han inte ville det, och då hittade jag på en massa anledningar varför det var bäst att bo isär. Trots att jag helst ville att han skulle vara hos mig.  Samma sak gällande huset, att han tycker det är en självklarhet att jag ska få vara med och bestämma hur det ska bli och att det är vårt när allt är klart. Han sätter sådant förtroende i mig och oss, så mina tvivel som jag tidigare suttit på försvinner. Han får mig att känna en trygghet likt aldrig förut och jag mår alltid så bra i hans närhet och kan vara mig själv. Att vara på väg hem efter en hektiskt dag på jobbet, och veta att han väntar där på mig, och sedan få den största kramen av den varmaste famnen, det är det bästa som finns. Det vet jag nu.