\"jag tror att jag kan leva i den här världen så länge det är nödvändigt, och sakta men säkert lära mig att inte gråta om nätterna\"

Idag är det första augusti. Det är varmt, ångande och blött. Det regnar. Jag får lust att skriva en dikt. Men jag minns vad som stod i ett refuseringsbrev: efter ett kraftigt regnväder kommer dikter betitlade REGN skvalande från alla hörn av kontinenten.      "Fattar du inte", sa han. "Jag vill kyssa dig."      Jag är avundsjuk på dem som tänker djupare, som skriver bättre, som tecknar bättre, som är bättre på skidor, som ser bättre ut, som lever bättre, som älskar bättre än jag.      Jag kan inte läsa alla böcker jag vill läsa, jag kan inte vara alla människor jag vill vara och leva alla liv jag vill leva. Jag kan inte lära mig alla färdigheter jag vill kunna. Och varför vill jag? Jag vill leva och pröva alla nyanser, toner och variationer av psykiska och fysiska erfarenheter som är möjliga för mig. Och jag är fruktansvärt begränsad.      Kära doktorn: jag mår inte alls bra. Jag har ett hjärta i magen som bultar och hånar.      Jag måste sluta att identifiera mig med årstiderna ty den engelska vintern kommer att bli min död.      Jag tycker om människor för mycket eller inte alls. Jag måste ner på djupet, drunkna i människor, lära känna dem på allvar.      Om jag inte tänkte skulle jag vara mycket gladare; om jag inte hade några könsorgan skulle jag inte jämt stå och vackla på randen till överspända känslor och tårar.    ur: sylvia plaths dagböcker. det bästa som går att läsa nu. förlorar mig om kvällar och nätter i hennes värld med flyktiga eller djupa förälskelser, gråten och ångesten över livet och att vara kvinna och längtan efter att få skriva.