finns ingen ren vänskap

Vi har för länge sedan passerat den punkt där vi kan gå tillbaka till att vara bara vänner. Vi kommer aldrig kunna ha en vanlig vänskapsrelation igen. Och kanske hade vi det aldrig riktigt heller. För kvällarna innan något hade hänt, och vi låg i soffan och strök varandra över armarna, pillade varandra i håret och pratade om allt, var de verkligen vänskapliga. De nätterna när vi låg i hennes säng med ansiktena två millimeter ifrån varandra, när den minsta rörelse hade resulterat i två läppar som möttes, var de verkligen vänskapliga? De nätterna vi låg två centimeter ifrån varandra och retsamt blåste luft på den andra för att vi inte kunde kyssas, de var inte vänskapliga. Och att vi redan då spenderade kvällarna smsande, min man som störde sig på den täta kontakten med henne och jag som försäkrade att allt var lugnt. Jag minns så jäkla väl första gången hon kysste mig. Hur vi låg i hennes säng och hade tramsat och blåst luft på varandra, retats och sagt att kvällen var riktigt bra men inte riktigt hundra procent. Hur hon sa att hon skulle få kvällen att komma upp i hundra procent men att jag måste blunda. Jag som slöt ögonen, och sen.. Ingenting. Jag som sa något om att jag kommer somna innan något händer och fortsatte ha ögonen slutna. Och sedan kom det, lätta läppar mot mina. En kort sekund. Jag som säger något och sedan reser mig upp för att gå och kissa. Ser mig själv i badrumsspegeln några minuter och går sedan tillbaka. Hon ligger innerst i sängen med händerna för ögonen och jag lägger mig bredvid henne. Hon frågar om hon sabbat något. Och sen allt efter. Men redan innan den första kyssen så fanns det inte en ren vänskapsrelation. Första gången jag träffade henne sa hon att det kändes som att hon träffat mig förut, när vi inte kom fram till några gemensamma beröringspunkter sa vi att det kanske var från ett tidigare liv.  Det finns inget att gå tillbaka till, ingen vänskapsgrund att stå på för det har aldrig varit bara vänskap. Det har alltid varit närmare, mer och framför allt annorlunda. Jag finner inget bättre ord än annorlunda för det är annorlunda mot allt jag tidigare haft, Både bättre och sämre. De bra dagarna känns så himla förtrollande och jag klarar allt, är villig att vänta hur länge som helst och göra allt. De dåliga dagarna vill jag kasta ut henne från ett fönster bara för att bli av med problemen. Vill göra något dumt så att hon avslutar allt. Men vågar aldrig. Det finns ingen version av det här där vi går tillbaka till att vara vänner. Har hon också insett det?