morgontankar

Hon säger att hon är osäker och att det är sanningen, och så mycket är jag med på. Det köper jag. Men jag tror inte hon säger allt. Jag vill veta tankegångarna bakom sanningen och inte bara vad hon kommit fram till. Vill veta vad hon känner och tänker. Vill veta vad hon väger mot varandra. Vill veta vad hon känner när hon är med mig, när hon kysser mig, när jag skickar ett sms och när vi snapchatar kvällarna igenom. Vill veta allt sånt. Men det får jag inte, och jag frågar inte heller. Jag vill inte pressa och är osäker på om jag skulle få sanningen även om hon skulle svara. Så när hon frågade mig så ljög jag, igen. Sa att jag var osäker och inte visste. Vill inte sätta press på henne, vill inte att hon ska känna att hon måste bestämma sig för att inte leka med mina känslor. Vill inte att hon ska avsluta för att hon tror att det är bäst för mig, utan om hon avslutar ska det vara på grund av henne. På grund av att hon inte vill mera eller är för rädd för vad som kommer hända. Oavsett vad ska hon inte kunna lägga det på mig, för jag älskar henne som om hjärtat ville hoppa ur bröstkorgen och bosätta sig i hennes. Jag behöver inte tid ifrån henne, jag behöver tid med henne. Vill bara vara med henne, jämt, göra allt och inget. Gömma mig i sängen från nyfikna blickar och prat bakom ryggarna. Men det säger jag inte, för hon är osäker och jag säger att jag också är det. Så jag får snällt vänta. Försöker bygga upp en mur men hon bryter ner den varje gång. Jag fortsätter bygga upp, försöker distansera mig från känslorna samtidigt som jag skickar söta god natt sms varje kväll. Dömt att misslyckas kanske men det är det enda jag kan göra nu. Kan inte bryta och kan inte säga sanningen. Kan bara härda ut, en dag till och sen ännu en dag till.