om det vore så enkelt

Jag ligger hellre och gråter tillsammans med henne än sitter och skrattar med någon annan. Det rationella tänkandet har inte försvunnit, det har bara tappat sin tyngd. När det rationella tänkandet står mot känslorna så vinner känslorna varje gång i min värld. Inget betyder något gentemot att vara med henne. Hon är allt och jag vill bara ha henne, vad än kostnaderna eller konsekvenserna blir. Det blir aldrig för dyrt och konsekvenserna blir aldrig för stora. Vill bara vara med henne.   Men det är ju inte verkligheten, att jag får ligga och gråta tillsammans med henne. I verkligheten ligger jag ensam och gråter, är valet lika enkelt och självklart då? Jag väljer fortfarande henne, för med de här känslorna så finns det inga alternativ. Finns inget annat att göra än att älska henne dag ut och dag in, oavsett om det leder till en evighet av ensamhet med Taylor låtar som spelas upp från mobilen i dubbelsängen som jag sover ensam i. Hon, bara hon kan göra mig hel. Därför spelar det ingen roll om jag skrattar med någon annan, det blir falskt och plastigt. Hellre en äkta gråt med någonting som känns än att skratta när skrattet ekar inom mig för att det är så tomt där. Hon, bara hon. Idag, igår och imorgon. Därför gråter jag i min ensamhet och lever bara i sekunden när jag är med henne. Carpe diem räcker inte, jag fångar inte dagen när jag är med henne, jag fångar varje sekund och sparar dem så att jag kan ta fram dem och beundra dem när jag är ensam igen. Oavslutat.