För Josefin, för alla utsatta och för vi som lever bredvid

Min helg började med att jag fick upp ögonen för kvinnovåld, som drabbar en stor del av våra kvinnor i samhället. Våld i nära relationer, kvinnomisshandlare och män som slår kvinnor är något som jag nästan aldrig hör talas om. De flesta av oss känner en kvinna i vår närhet som är utsatt, som lever i rädsla eller som blivit drabbad av sexuella trakasserier men känner någon en våldsbenägen man? En man som höjer näven och som tar sig friheten att slå eller som psykiskt misshandlar, känner någon en sådan man? Många svarar "inte jag" och då undrar jag, vem känner egentligen en man som misshandlar? Förutom den som är utsatt för våldet. Många kanske vet, men vem gör något?  ”Jag också” som många känner igen som #metoo fick spridning 2017, för att uppmärksamma omfattningen om sexuella trakasserier på sociala medier. Den fick stor spridning först i den amerikanska filmindustrin då en kvinnlig skådespelare skrev ett inlägg och bad alla kvinnor som ofredats sexuellt svara på inlägget, med orden ”me too”. Sedan fick det spridning i Sverige också, där 456 svenska skådespelare tog ställning i #tystnadtagning där dom gick tillsammans och sa ”Vi kommer inte vara tysta längre”. 2017 var året då många kvinnor, unga, som gamla, som kända, som icke-kända fick nog och berättade om sina historier i sociala medier. Jag kommer ihåg detta och hur jag började reflektera över vad jag varit med om. Mina vänner och jag började gå igenom våra upplevelser återigen med nya ögon och insåg hur vi hade ”normaliserat” detta med att tänka ”äckelgubbe” ”Vilket svin han var”. En kvinna som aldrig fick denna upprättelsen eller fick ta del av detta och berätta sin historia är Josefin Nilsson. Ljusmanifestationen för att hedra Josefin Nilsson fylldes av människor den 23 mars på Elverket i Stockholm. På sociala medier fick det en spridning med inlägg som innehöll #brinnförjosefin. I dokumentären om Josefin Nilsson som går just nu, berättar hennes syster Marie om Josefins historia som hon aldrig hann med. Josefin dog 29 februari 2016 och hade innan sin död börjat våga berätta för sin omgivning om det psykiska och fysiska våld hon hade varit med om, under åren.  I dokumentären berättar hennes syster Marie om det våld och olaga hot som Josa, som hon kallar henne fick ta emot av sin dåvarande pojkvän. Detta är en dokumentär som har berört hela Sverige, alla visar sitt misstycke och ger kritik till pojkvännens arbetsplats. Jag tände ett ljus här hemma för Josefin och för alla kvinnor som lever i våld och förtryck. Vad har hänt sedan 2017, fler fällande domar och en lag om samtycke genomfördes men i det stora hela, på våra arbetsplatser och i vår vardag med allt som berör oss. Har beteendet ändrats och hur ser vi alla på mäns våld mot kvinnor? Det är nog nu känner jag, alla måste vidga sin syn och lyssna på dom som utsätts. Män måste våga ta ställning i detta också för nu räcker det inte med att det sägs ” men inte alla män” ”men jag är inte sådan”. Det som behövs är att var och en frågar sig själva ” Vad vill jag leva i för samhälle? Vad vill jag ha för samhälle för mina barn?” Att vi alla vågar använda vår röst för att tillsammans komma framåt i ämnen som detta och för att hålla höga krav på våra chefer, samhället och att våra röster tillslut blir jämlika för där är vi inte än.