Välkommen vår, iallafall nästan.

  Hittade denna text, eller detta utkast kanske är mer passande. Och det slog rakt in i magen.  Så publicerar det massa år senare.Håll till godo.      ''alltid när vinden blir ljummen kommer minnen tillbaka. Det känns jobbigt att se fotografier, omsorgsfullt uppsatta med kludd på väggarna, tappa fästet och ramla ner. Jag vill ändå minnas luntandet ute i trädgården, i vårsolen, alla dockkläder vi tvättade och hängde upp. Jag minns mössan som halkade ner och satte sig snett över mina ögon. Mammas hand som satte den tillrätta. Jag minns skrattattacker på en studsmatta tillsammans med vänner jag inte längre har, ätandes ur varsitt påskägg. Jag minns gula påskliljor och fåglar som störtat in i våra stora nytvättade vardagsrumsfönster, ömtåliga fåglar, fridfulla uttryck svaga kroppar. Jag minns hur tiden stod stilla när vi hörde larmet tjuta över staden den första måndagen varje månad som försäkrade oss om att det inte var krig. Samma sol sken genom klassrumsfönstret för 4 år sedan och jag satt och tänkte på hur han skrev. Tänkte på om hans hund var liten eller stor, svart eller brun. Minns drömmar om att inte hinna med, inte räcka till och att tappa bort. Minns kaninpäls mot kinden och minns gläntan, fylld av vitsippor, som blev ombyggd till ett grått dagis. Ett dagis där barnen säkert upplever den ljumma brisen likadant som jag gjorde. Förskolefröken rättar till mössan istället för mamma. Men det känns lite jobbigt att det är vår igen. Känns som densamma. För hur fin sommaren än är så vill jag att tiden ska stanna.''