EN LITEN BOKRECENSION: \"ANALFABETEN SOM KUNDE RÄKNA\".

Nu läser jag böcker i en rykande fart! Och efter "Min mormor hälsar och säger förlåt" så fortsatte jag i samma bana genom att läsa "Analfabeten som kunde räkna" av Jonas Jonasson. Även här fick jag uppleva en verklig läsglädje. Boken handlar om Nombeko Mayeki som föds i ett skjul i Sydafrikas största kåkstad. Hon börjar arbeta som latrin-tömmare vid fem års ålder och blir föräldralös vid tio. Allting tyder på att hon kommer leva ett tag till för att sedan dö, bortglömd. Men Nombeko är inte vilken flicka som helst, för trots att hon inte kan läsa så vidare bra så kan hon räkna desto bättre. Ödet för henne bort från Soweto till världens alla hörn, och hon får träffa alla möjliga sorters människor som kommer att förändra hennes liv, såväl som hon kommer att förändra deras. Och med sig på sin resa har Nombeko ett tungt problem. Ett flera megaton tungt problem.   Det finns ingen författare som kan pussla ihop en historia lika skickligt som Jonasson. Han väljer en (till synes) helt vanlig individ, och väver in dess liv i ett virrvarr av möten och händelser. Allting hänger ihop och ingenting lämnas åt slumpen. Det är otroliga historier, som kanske inte riktigt skulle kunna hända i verkligheten, men som ändock är trovärdiga för oss som läsare. Det är snabba vändningar och man lämnas aldrig uttråkad. Liksom Backmans böcker så har vi här ett allvar framfört med humor. För trots att historien faktiskt handlar om orättvisor, fördomar och ibland döden, så är den skriven med en lätthet. Vi kan ta till oss budskapet utan att känna oss nedtryckta och deprimerade över världens orättvisor.   Personligen tycker jag att "Hundraåringen" var ännu snäppet bättre än "Analfabeten". Men denna bok var definitivt läsvärd och en klar rekommendation från min sida.   9 av 10 noter       //