EN LITEN BOKRECENSION: HJÄRTATS INNERSTA RÖST

Författare: Jan-Philipp SendkerAntal sidor: 380Första meningen: "Den djupblå morgonhimlen var fullkomligt klar dagen då mitt liv spårade ur.”HANDLING: Det har gått nästan tio år sedan Julia Win kom tillbaka från sin resa till Burma, landet där hennes far föddes och där hon fann en bror. Hon är framgångsrik advokat på Manhattan, men känner sig vilsen och utbränd. När hon inne i sitt huvud börjar höra en enträgen röst som ställer de frågor hon alltid försökt undvika - Varför lever du ensam? Vad söker du i livet? - känns sammanbrottet nära. I ett försök att hitta tillbaka till sig själv och meningen med livet återvänder hon till Burma. Där får hon höra historien om en kvinna som heter Nu Nu, en historia som är full av passion och tragik och som kommer att vända upp och ner på Julias liv.OMDÖME: ”Konsten att höra hjärtslag” är sedan tidigare en av mina favoritböcker. Och den här följer strax efter. Liksom den första är det vackert skrivet, nästan poetiskt, och blandat med kärlek och sökande finns en spänning som väntar på att förklaras. Det blir stundtals så känslosamt att jag tvingas sluta läsa för att inte börja gråta. Det är en inblick i en annan kultur och en svårare tid, och beslut som får ödesdigra konsekvenser. Det som skiljer ”Hjärtats innersta röst” från ”Konsten att höra hjärtslag” är också det som får den att tappa i poäng. Början av boken känns väldigt seg och i slutändan ganska onödig för den huvudsakliga historien. Den hade kunnat kortas ner för att fortare komma till det som är viktigt, det vill säga när Julia faktiskt åker tillbaka till Burma och får höra historien om Nu Nu. Sedan går det ibland lite till överdrift med visdomen. Det börjar likna Paolo Coelho. Att slänga runt med ”Den som väntar på något gott”, ”Livet hittar alltid en väg” och ”Kärleken övervinner allt” kan fungera i mindre mängder. Det måste kännas naturligt, och i vissa fall blir det lite för mycket i den här boken. Men detta glöms snabbt bort när historien fortsätter och spänningen återigen tar över för att visa en handling där kärleken inte bara gör gott, utan även ont. Trots lite seg början och stundtals klyschig visdom är det en av de bättre och mest känslosamma böcker jag läst.