EN LITEN BOKRECENSION: "SNÖBARNET"

TITEL: SnöbarnetFÖRFATTARE: Eowyn IveyANTAL SIDOR: 379FÖRSTA MENINGEN: ”Mabel hade varit beredd på tystnaden. Den hade ju trots allt varit poängen. Inga spädbarn som jollrade och skrek.” Mabel och Jack slår sig ner i Alaska år 1920 för att börja ett nytt liv. Men livet i ödemarken är hårt och medelålders-paret tyngs varje dag av saknaden av det barn de aldrig fick. På årets första vinterdag bygger de en liten flicka av snö i en glimt av livsglädje och dagen efter är snöbarnet borta.  Men mellan träden skymtar de en liten blond flicka. Denna flicka heter Faina och lyckas överleva helt själv i den ogästvänliga skogen. Hon blir alltmer bekväm i parets sällskap och snart börjar de betrakta henne som sin egen dotter. Kan detta vara deras saknade barn som fötts ur is och snö? Men sanningen om Faina visar sig vara en annan. En sanning som kommer förändra Mabel och Jacks liv för alltid. Denna roman liknar ”I vargavinterns land” till miljön. Det är ett kargt vinterlandskap med tuffa förhållanden och beskrivningar som får nackhåren att resa sig. Romanen blir således en ingående redogörelse för ett medelålders pars kamp för att överleva i en liten stuga mitt i snön. Denna del av historien är gripande nog, men sedan dyker det mystiska snöbarnet upp. Berättelsen utvecklar sig till en historia om identitet och gränslös kärlek. Den lilla flickan lyckas överleva i skogen helt på egen hand. Kylan stör henne inte och snön smälter inte på hennes hud, och detta är en del av vem hon är. Hon är ett snöbarn. Detta liknar ännu en aspekt i ”I vargavinterns land”, nämligen kombinationen av fakta och fiktion. Berättelsen om Faina - snöbarnet - blir en öppen tolkningsfråga. Med dagens kunskap vet vi att det är omöjligt för en snögubbe att tina till ett riktigt barn av kött och blod, men Faina ser ju precis ut som det lilla snöbarnet. Hon började synas precis när snöbarnet försvann och hon lever med vintern som om den vore en del av hennes inre väsen. Historien om Faina bygger på den redan skrivna berättelsen om ”Snöbarnet” (som skrivits om i väldigt många versioner) och hela romanen omfamnar detta och gör sagan till en del av verkligheten. Ingenting är säkert och allting kan vara  verkligt. Denna roman är också ett perfekt exempel på att det kan fungera med ett öppet slut. Mysteriet med snöbarnet slutar med ett enda stort frågetecken (som jag inte tänkte avslöja, det har en alldeles för stor betydelse för hela boken!), men det gör ingenting. Eftersom boken glider mellan verklighet och saga är ingenting sant eller falskt. Kanske föddes hon verkligen ur snö och is? Kanske var hon bara ett helt vanligt barn med en borttappad själ? I slutändan bidrar slutet till att bibehålla mysteriet. Det är inte meningen att vi ska veta med säkerhet. Det är en historia som stannar kvar en väldigt lång stund efter att sista sidan blivit läst och den får välförtjänta nio noter.