BEGRAVNING

Mitt i all julstämning fick vi ta en liten paus för mer seriösa och sorgliga ärenden. Vi var igår på begravning i Tystberga Kyrka, där vi tog farväl av Tommy Bergström. Det var en fin ceremoni och efteråt tog vi oss till församlingshemmet för att lätta upp stämningen med samtal och smörgåstårta. Det är fascinerande hur begravningar kan komma under skinnet på en och väcka tankar som annars inte riktigt får någon plats. Man tänker på livet och döden, på världen och verkligheten, på sig själv och på andra. Och mitt i all sorg för en älskad vän kom jag på mig själv att vara riktigt rädd. Rädd för tanken att det någon dag kan vara min tur att sitta på första raden. Min tur att veta att det i kistan ligger någonting så mycket mer värdefullt än bara en avlägsen bekant. Min tur att låta tårarna komma och ta emot tröstande tal och kramar. Jag har ändå haft väldig tur i mitt liv, att jag hittills aldrig behövt ta farväl av någon i min närhet. Jag har tagit farväl av min pappas mormor, och av Hannu, och nu av Tommy, och trots att alla tre betydde någonting för mig och mitt liv var jag mest ledsen för de personer som stod dem närmare. Den enda förståelse jag har av döden var när jag förlorade Roffe. Det var ett ögonblick så fruktansvärt att det nästan inte går att beskriva med ord. Jag kände mig så liten och hjälplös. Jag föll genom en mörk avgrund utan botten. Tiden stod helt still och livet hade plötsligt ingen betydelse. Det kändes som om en liten bit av mig dog samtidigt som livet slocknade i Roffes små ögon. Den jag förlorade den kvällen var ett marsvin, men också en vän, en familjemedlem. Det tog en sådan lång tid att återhämta mig, och allt jag kunde tänka när tiden gått och livet började stabilisera sig igen var: Om jag blev såhär ledsen och förstörd över att förlora mitt marsvin, vad ska hända den dag då jag förlorar någon som står mig ännu närmare? Mina föräldrar? Mina morföräldrar? Det kan låta ynkligt att bli så upprörd över någonting så litet, men ett liv kommer inte med villkor om storlek eller form. För mig var Roffe så mycket mer än "bara ett marsvin". Han var en del av mig. Kärleken ser ingen skillnad, och inte döden heller. Det var med alla dessa blandade tankar jag satt i kyrkan igår. Jag tänkte på Sofia som satt på första raden och föreställde mig att det var jag som tvingades ta farväl av min pappa. Jag tänkte på Roffe och hur hans död förändrade mitt liv. Jag tänkte att jag faktiskt på ett sätt förstår hur det känns att förlora någon som står en nära, även fast storleken på denna någon råkar vara ett marsvin. Jag tänkte på dagen jag kanske måste sitta på första raden. Allt jag kunde vara tacksam över var att det i alla fall inte var min tur idag. Min roll är istället att hjälpa en kär vän att ta sig igenom förlusten. Och det tänker jag göra. 