Kampen är den som formar oss

Heej på er jag är ledsen att jag varit så off de senaste veckorna, mycket har pågått i mitt huvud och speciellt i mitt liv. Jag har inte velat berätta om det för att jag inte velat verka svag men jag har insett att det går inte att hålla allt inne.  Sommaren har varit tuff och jag har haft flera svackor men detta är allt jag hunnit med i sommar: -Varit med vänner -Legat i solen med musik i lurarna -Pluggat utan framgång -Insett att jag behöver gå om en kurs -Blivit sexuellt utnyttjad av en familjemedlem till en vän som inte vet om något om det -Jobbat i hamnen -Försökt hantera oron för en familjemedlem som är svårt sjuk -Träffat nya vänner -Blivit dumpad 2 gånger -Haft panikångest -Frågat mig frågan ''varför'' typ miljontals gånger -Åkt till Rhodos, Afandou med min pappa -Blivit brun -Mist en vän -Kämpat med att bli av med mitt ex-Fått ett återfall i mitt psykiska mående, så jag är tillbaka på Ungdomsmottagningen  Folk kommer ha åsikter om mitt liv hur jag än väljer att leva det och vad jag än går igenom. Mina vänner säger alltid att jag är så stark, modig och självständig men jag har lixom inget val. Jag kan inte lägga mig ner att dö, jag måste fortsätta gå upp varje morgon precis som vilken annan människa men det betyder inte att jag är stark för det är jag verkligen inte just nu. Jag har inget val, jag måste hoppas på att det finns ett ljus i tunneln och jag måste hoppas på att jag till sist får frid.  Med allt som händer i mitt liv just nu så är verkligen det sista jag vill höra är att jag är stark, för mig känns det som att de subtilt kräver att jag ska vara stark för att de vill att jag ska vara i deras liv. Om man tänker ur en självisk syn så skulle man kunna tycka att de bara vill att jag lever för att de inte vill vara den människan med en död vän. Jag vet att de menar väl men ibland blir det för mycket även för mig och det är så skönt att få ur mig allt det här! Jag är så trött på att vara stark, jag är så trött på att ta bra beslut eller att alltid behöva vara mogen och klok och smart och förstående. Jag antar att jag kommit till den punkten då jag inte bryr mig längre, jag bryr mig inte ett skit! Jag har försökt att inte låta smärtan ta över mig och styra mig men nu bryr jag mig inte längre. Jag tänker låta smärtan styra och ställa, jag tänker ta dåliga beslut, vara omogen och osmart för jag vill veta hur det känns att inte behöva tänka på andra hela tiden. Jag kan känna väldigt ofta att folk tror att de vet hur det känns, de tror att de vet vad som är rätt beslut för mig och de tror sig veta vad som rör sig i mitt huvud. Jag får ibland höra, när jag mår dåligt, att jag mår bra och att det inte är så farligt och att jag kommer bli starkare. Men ingen annan kan veta vad som är rätt beslut för mig, ingen annan kan till 100% förstå vad jag känner eller går igenom och något som gör mig riktigt trött är när folk skyller min sorg på för lite solljus eller tonårsdepressioner (enligt psykologer så finns det inget som kallas tonårsdepressioner) eller så skyller de på att jag har en dålig dag. Jag börjar mer och mer tro att folk är rädda för personer som mår dåligt, att de är rädda för psykisk ohälsa såpass att de skyller det på annat.  Det finns ett citat som jag tycker väldigt mycket om, för att jag kan relatera så mycket och citat lyder såhär: ''Thoose who are heartless, once cared to much''Jag känner mer och mer för varje dag hur mitt hjärta fryser till is och hur jag omedvetet bygger murar runt mitt hjärta, jag har brytt mig för mycket om folk som verkligen inte förtjänar det. Jag har lärt mig mycket av en kille jag var tillsammans med för några år sen, jag älskade honom mer än allt annat och var villig att ge upp allt för att göra honom nöjd men i slutändan så krossade han mitt hjärta på de mest vidriga sätten för att sen komma tillbaka när han var uttråkad. Jag lät honom leka med mig så länge och han hittade alltid ett nytt sätt att krossa mitt hjärta och sätta ett ärr i min själ. Under en period när han lekte med mig som mest så hittade jag en bokserie som jag än idag flera år efter är helt förälskad i. After med fyra delar som är skrivna av Anna Todd, det är en historia på fyra delar som berättar om hur människor kan bryta ner varandra och förstöra varandra men ändå få ett lyckligt slut.Jag vet att jag aldrig kommer bli densamma igen efter vad han utsatte mig för, men jag vet att jag kan inte ge upp. Jag måste fortsätta kämpa och hoppas på en bättre framtid där han är långt borta från mig. Jag måste fortsätta leva även om jag tyvärr känner för att ge upp fler dagar än jag känner för att leva, jag vet att jag har anledningar till att känna som jag känner men tro inte för en sekund att det är ursäkter. Anledningarna till mitt mående kommer göra saker komplicerat, jobbigt och jag kommer få slita hårdare men om det på något sätt leder till något bra så är det värt det. Har ni någonsin känt att ni kämpat för någon som ni innerst inne vet aldrig kommer gå vägen? Eller har ni någonsin känt att folk tycker sig veta mer än de egentligen gör? Skriv ner i kommentarerna och berätta om era historier, berätta gärna om eran sommar också!