cause you had a bad day

känner att jag måste ventilera men det här kan bli tungt.Jag vaknade idag och kände mig TOTALT nere på botten. Tänkte att det nog är lugnt och Pettson kommer ju hem från nattjobb snart så då slipper jag i alla fall vara ensam med mina tankar. Men nej, han har massa aktiviteter i sitt liv och kommer hem först senare. Gråter en skvätt över hur ensam jag är och försöker sedan ta tag i dagen. Helt ok, dagen rullar på. Promenerar lite, mini-träning hemma och äter lunch typ och åker sen på KBT-möte. Men sen kom kvällen och den här känslan vill inte släppa riktigt så tror jag ska skriva bort den.Har nog aldrig känt mig så ensam, värdelös och hopplös i hela mitt liv. De senaste veckorna har DHL inte haft så mycket behov av extraarbetare och jag har alltså inte haft många jobbtimmar. Det är HEMSKT! Jag är ju inte totalt arbetslös men nästan och det är inte nice. Håller på att gå under. Måste verkligen få en sysselsättning snart för jag klarar inte av att vara ensam. Vad gör man liksom? Pettson har sjukt mycket grejer på gång hela tiden och jag märker verkligen hur otroligt lycklig han är med det han gör nu. Vilket får mig att känna mig sämst genom att dra ner hans humör men min deppiga närvaro. Känner mig sjukt elak men kan inte låtsas som att jag tycker det är sååååå skönt att vara "ledig" hela tiden. Har inte heller så mycket folk som jag hänger med och inte heller orken att hör av mig till någon vilket gör att jag inte får bättre vänskapsrelationer, ond cirkel så att säga.Jag vet att jag borde göra någonting åt detta men känns som att jag sitter fast. Har gått på 3 KBT-möten nu på senaste men känner inte att de har hjälpt så mycket vilket gör mig mer orolig. Måste verkligen ta mig uppåt snart och göra någonting. Vad som helst. Söka jobb är högsta prio. Inte för det ekonomiska utan för sysselsättning och rutiner. Och vem är liksom arbetslös vid 27 års ålder? Hela det faktumet bara skriker patetiskt. Inget av det här känns stabilt.Om vi nu ska ta något positivt också så har jag liite bättre livsstil just nu. Äter mycket mindre socker (bara normala mängder) just nu och har fått in lite rutin på promenader och mini-workouts här hemma. Kollar på en bra YouTube-kanal som heter MrMrsMuscle, tips tips. Också så konstigt att när man kollar på gamla bilder så tänker man: vilken snygg och social, självsäker tjej jag verkar vara, som att livet var på topp och inget var dåligt. Men så var det ju inte, det var mycket ångest och psykolog besök ibland osv. Så det positiva med det är väl att man glömmer smärtan med åren. Det negativa är att DÅ tyckte jag att jag var kass men NU tycker jag att jag var cool. Det är synd att man inte kan se sitt värde utan hatar på sådant som faktiskt inte ens är dåligt. Har liksom hela livet tyckt att jag har varit tjock men JAG HAR JU INTE DET! så jobbigt. Fast nu är jag legit tjock och arg för att jag inte uppskattade min kropp när den ändå fungerade och tog mig dit jag ville. Nu har jag knappt muskler till att träna det som var lätt träning förr. Och förr hade jag ett arbete som jag ÄLSKADE! Uppskattade jag det då? Insåg jag vilken lyx det var? Kanske, känner lite att jag ångrar att jag lämnade eftersom att allt sedan dess har livet gått utför.Och till alla ni arbetslösa, deprimerade, misslyckade människor där ute, kämpa! Det finns så många jag har dömt i mitt liv för att de är lata och inte bara tar ansvar över sitt liv osv men nu sitter jag här själv. Helt enkelt förlåt. Och sist en klyscha som känner superlame men passar bra in nu: döm inte människor för du vet inte vad de går igenom.