*VARNING* Ni som INTE vill veta för MYCKET bör inte läsa!!

Mitt liv..vem är jag? Jag är uppvuxen i en liten håla som heter Asker, utanför Örebro. Jag var en liten tunn tjej med page frisyr och glasögon, ett perfekt "byte" för mobbning, Jag är uppvuxen med att säga vad jag tycker och tänker vilket inte faller alla i smaken, och när jag var liten var jag väldigt rapp i käften det gav konsekvenser. Jag HATADE skolan, hata är ett starkt ord men jag gjorde det. Jag avskydde människorna och såg inget gott i nått. Det var många gånger jag gick hem eller ringde mamma. Jag minns speciellt en gång, jag gick då i 3-4an(?) vi hade en såkallad "brevlåda" som man fick skriva brev till vem man ville och lägga i lådan, lådan som sen öppnades i slutet på veckan. En dag fick JAG ett brev, lilla jag ! Jag blev super glad, tills jag öppnade och läste. Jag rev sönder brevet och slängde det och tårarna forsade!! Det var så MYCKET HAT i det brevet!  Och jag minns en idag orden som stod i pappret. Min dåvarande fröken såg att jag var ledsen och kom för att prata med mig, men jag var så ledsen att jag kippade efter luft och min bröstkorg var FULL i tunga stenar. Jag visade henne dom små pappersbitarna som låg i papperskorgen och sate sig för att puzzla ihop brevet. Vi kunde ganska snabbt konstatera att brevet kom från 4av tjejerna i klassen och dom togs ut för att prata med, men sen var "klart"..alltså fröken släppte hela händelsen för att tjejerna "bad om ursäkt", Men hånflinet bakom deras "ångerfulla" face gick inte att undgå.,När jag en dag av en ren slump, hamnade mitt i ett bus mellan några killar i klassen som slutade med allvar rann bägaren över ordentligt! Några killar hade låst in en kille på en toaletten, han blev mer och mer förbannad ju längre tiden gick och han blev inte uttsläppt. När han sen ,lyckades trycka undan bänken som höll för dörren (han var rödgråten och förbannad) så skrek han något i stil med "vem fan var det", jag satt då på en annan bänk, hade inte vågat gå i mellan för att öppna dörren när en av killarna pekar på mig! Jag frös till och i nästan samma sekund var jag upptryckt mot väggen med ett hårt grepp om min nacke och denna kille tryckte allt hårdare samtidigt som han långsamt tryckte ner mig på golvet och skrek aaaallt möjligt. När han sen släppte låg jag på golvet längst väggen och vågade inte röra en fena, och killarna gick sen iväg..jag kan nämna namnet på SAMTLIGA än idag och jag skulle kunna hänga ut alla, men nej! Min stackars mamma kämpade som en IDIOT för att få rättvisa, för att jag skulle må bra och för att skolan skulle funka! Men inget hjälpte, tills vi flyttade och jag fick gå högstadiet i en annan kommun. Jag började skolan med en helt annan attityd, jag ville inte bli trampad på igen. Och jag blev "accepterad". Skolan hjälpte mig och i 7an fick jag reda på att jag hade Dyslexi och dyskalkyli, läs och skrivsvårigheter och stora problem med siffror. Jag lyckades ta mig igenom högstadiet och började på gymnasiet. Jag kommer så väl ihåg den bubblande känslan när jag fick pappret med antagnings beskedet, och att det stod ett datum när JAG skulle få börja djurvårdslinjen i Örebro. Jag grät av lycka och ringde mamma och grät! ..meeen det var för bra för att vara sant! Jag började gymnasiet med hopp om att få ta studenten och få hjälp i skolan, men Kvinnersta skolan hade slarvat bort mina utredningspapper ang dyslexi och dyskalkyli. Att göra en sån utredning tar 1år..så jag fick börja om ALLT! Men då jag fick samma psykolog som i 7an så kunde vi snabba på utredningen och jag hade sen papperna i min HAND igen, men skolan tog ingen som helst hänsyn till mina problem, dom lovade och lovade hjälp, men efter nästan 3års svek valde jag att hoppa skolan!..                                                                                                                                    jag började jobba och flyttade hemifrån...  6månader hann jag jobba med bygg i ca 2månader och sen åkte jag till Västerås och röjde elgator..sen gick företaget i konkurs, så jag stod där nu utan lön, pengar och jobb,.och då gav jag upp.Jag halkade långsamt in på felbana. i 3-4månader gjorde jag inte ett skit. Umgicks med fel folk, använde min lägenheten till en sovplats endast, om ens det. Jag var ute var och varann dag. Jag drack för mycket, började testade andra grejer och gjorde extremt korkade grejer, Jag hade inga spärrar, jag visste inte vad jag DÅ kunde ha uttsatt mig för. En kväll hamnade jag och en kompis hos två stycken killar, i ett hus mitt i stan. Vi blev bjudna på dricka och vi drack..och drack. Sen spårade det TOTALT! Killen vi var hos, som min tjejkompis höll på med fick ett snespel när jag reagerade på att han hade ett fint inrett barnrum och en bild på sig och sin FRU och ifrågasatte det.  han tvärvände och jag blev inputtad i väggen och min tjejkompis sparkade han i huvudet efter att han kastade ut henne ur rummet och sen bokstavligt kastar han ut mig ur huset och där står jag..jag hade min mobil i handen, det var det ända, och kläderna på kroppen, eftersom vi hade druckit både det ena och det andra så var jag så långt ifrån nykter men någonstans ändå så "klar" i huvudet. Så där och DÅ tänkte jag ge upp..så gick raka vägen till tågspåret! Jag hann gå några meter när jag snubblar och gråter, och jag hör på håll en röst, någon som ropar "hallå, vad gör du? HALLÅ!!" och jag hör cykeln som faller i marken dom snabba stegen bakom mig och känner sen två armar runt mig midja och hur vi snubblar ner från spåret! Denna person sitter sen med mig i det blöta gruset och kramar mig HÅRT och pratar! Jag vet inte om de var en man eller kvinna, jag kommer bara ihåg tryggheten och den ljusa jackan. jag kmr svagt ihåg att personen pratar i telefon med skakig röst och säger sen "vi löser det här, vi fixar det". Det var Polisen som kom..jag ville inte nämna nått, ingting så den kvinnliga polisen lyckades få tag i mamma som mötte upp polisen och körde mig hem. 2010 träffade jag en tjej som jag DIREKT blev sjukt intresserad av, vi umgicks, jag började få rätsida på mitt liv, kom igång med praktik,  började må bra helt enkelt, men sen raserades allt under en natt och jag hamnade på psykiatrin i Örebro efter en händelse som förändrade mitt liv, och tilliten på människor! .Jag valde då att jag hade "lekt" klart, men nej! För att glömma, och "gå vidare" gjorde jag ett misstag, ett val som resulterade i ett riktigt jävla wakeup call där HAT följde med på köpet. Och det är en händelse som mitt ex skulle komma att använda mot mig, en händelse som jag inte hade någon som helst aning om att HAN visste om tills han en "vacker" dag  hävde ur sig det under ett bråk. Och det är även något som han använde sig av när jag vågade lämna honom 4år efter. Nästan 5år levde jag med mina älsta barns pappa, tills hans lögner kom ifatt och jag fick nog, så jag och barnen flyttade till kumla, MEN det är något jag INTE kommer att gå in på! Av "respekt" för honom då han kör sitt race! Jag och barnen han bo i Kumla i ca 6månader , jag fick jobb, baren gick på dagis och jag var S Å   J Ä V L A nöjd över livet! Det  var riktigt riktigt tuffa 6månader, och jag hade panikattacker på nätterna, men reste mig med ett leende och kämpade för barnen!..Sen träffade jag Felix, min sambo och pappa till Bentley! Men det mina älskade läsare, DET är en annan historia! Så med andra ord, folk som tror att jag glidit på en räkmacka, vart "lat" som inte orkat jobba, snackat skit och folk som hellre lyssnat på skitsnack. Mitt liv är inte en kärleks novell, JAG har vart i skiten, lååångt ner! och det har INTE vart lätt att klättra i rullgrus. Jag har gjort mängder av misstag, och det jag nu har skrivit är bara en liten del av mig...men tro mig, man lär sig av sina misstag!