RANDOM FACTS ABOUT ME

Jag har tränat friidrott i ett antal år och jag älskade det. Älskade människorna som jag tränade med, tränarna, de utmanande träningarna och framförallt sporten i sig då den är så varierande om man så vill. En av de roligaste resorna jag gjort var just med friidrotten till Spanien. Tänk att få träna 2-3 ggr/dag i en vecka med något som man älskar och i ett så otroligt vackert land. Önskar så mycket att jag kunde spola tillbaka tiden och uppleva det igen.  Jag hade tre framtänder när jag var liten på övre raden! Tydligen är detta något som går i släkten då min farmor också hade det. Jag fick dra ut den och det blev en stor glugg där den suttit. Är än idag förvånad över att jag inte har en minsta lilla glipa mellan mina framtänder, min mun har alltså gjort ett fantastiskt jobb på egen hand.  Jag har gått på BUP-Barn och Ungdoms Psykiatrin för några år sedan då jag under en period mådde mindre bra. Är så otroligt glad att jag tog beslutet att faktiskt gå dit och att jag öppnade mig för dem. Blev så otroligt bra bemött och fick världens bästa psykiatrer. Jag har aldrig haft en diagnostiserad depression men jag hade det extremt tungt där ett tag med mina tankar, dels om mig själv och en massa annat som inte riktigt stod rätt till. Vi redde ut mina tankar och jag gick därifrån starkare än någonsin. Hade verkligen så mycket tankar om kuratorer och liknande innan jag testat pratat med dem, vilket gjorde att jag verkligen inte ville dit. Är så synd att det ska vara så tabubelagt att få hjälp med sina tankar. Borde vara obligatorisk att tonåringar får prata med någon.  Jag får höra extremt ofta av folk som bor här uppe i Norrland att jag inte pratar norrländska som alla andra, att jag nästan skulle kunna vara stockholmare. Det är faktiskt skrämmande ofta jag får den kommentaren. Många ifrågasätter om mitt ursprung är från Piteå, och ja, jag är uppvuxen i en by där i princip alla prata grovt pitemål. Vi har kommit att det mest troligt beror på mina svårigheter att tala som barn, jag fick överdriva för att få fram orden och min överdrivenhet följer med mig än idag.  Jag hoppade ut ur barnvagnen när jag var riktigt liten, jag rörde mig så fort att min pappa aldrig hann med att jag ens var på väg ut från vagnen. I fortsättningen fick de spänna fast mig för att jag skulle stanna kvar i vagnen och inte ramla ner på marken.  Jag älskar mitt jobb!  Jag jobbar på Piteå Älvdals Sjukhus på den Palliativa/Medicinska avdelningen som undersköterska. Jag fick fast anställning där i Juli;  efter att först varit praktikant där, till timvikarie, till månadsanställd till att vara fast anställd. Vi är en fantastisk arbetsgrupp som alltid skojar med varandra och har kul. Tycker alltid att det är kul att gå till jobbet trots att det ibland kan vara riktigt tufft. Sedan gör det inte sämre att största delen av våra patienter och anhöriga är helt underbara och man får tillbaka så mycket gott från dem. Älskar verkligen det jag gör. Jag måste ha varit en apa i mitt tidigare liv eller något liknande. Redan när jag var liten älskade jag att klättra. Sanningen är till och med så att jag klättrade upp på soffkanten själv innan dess att jag kunde gå, och detta gjorde jag om och om igen dagarna ut. Mitt intresse för klättring fortsatte även senare då jag kunde komma upp i princip i vilket träd som helst utan problem, och detta var redan när jag var väldigt liten. Än idag kan jag tycka att det är jätteroligt att klättra och komma högre och högre upp, dock är jag inte lika smidig längre.  Jag saknar gymnasietiden väldigt mycket ibland. Där fick man träffa sina vänner varje dag och vi hade så otroligt kul tillsammans. Min klass var så fruktansvärt underbar, man vågade vara sig själv bland dem. Vi var väl inte alltid enade om saker och ting, men vem är det i tre hela år? Alla lärare var också underbara och vi hade många roliga lektioner som jag länge kommer att minnas. Det jag också saknar är att lära mig nya saker, även om jag gör det på jobbet är det ändå inte på samma sätt. Trodde aldrig jag skulle kunna sakna skolan så som jag gör.