Att uppfostra en kvinna

Att vara kvinna och veta (eller ja troligtvis veta då det inte är 100%) att vi ska få en flicka som vi ska uppfostra och hjälpa i världen känns både fantastiskt och läskigt. Jag såg just ett klipp där Cissi Wallin Blomberg blir intervjuad av Lina Makboul på Uppdrag Granskning SVT, intervjun är inför för programmet som ska sändas imorgon ochska handla om MeToo och i Cissis fall om Fredrik Virtanen. I intervjun ifrågasätter Lina om Cissi verkligen tänkte på Fredriks familj när hon berättade om vad som hade hänt på instagram, den frågan gör det så tydligt att vi inte har kommit tillräckligt långt i detta. Är det verkligen Cissi som ska tänka på Fredriks familj, är det inte Fredrik som ska tänka på sin familj innan han gör något olämpligt? Nu är inte Fredrik dömd för detta vilket gör det svårt att lägga någon vikt alls vid ansvarsfrågan, men det jag menar är att kvinnor som blivit utsatta aldrig kommer att våga berätta vad som hänt om de ständigt kommer att bli ifrågasatta och alltid vara dem som ska bevisa det omöjliga då det sällan sker inför en grupp andra människor. Och även om det gjort det finns en så stark tystnadskultur kring detta att jag inte är säker på om det ens hade hjälpt.  Nu är jag så lycklig över att vi har fått en godkänd samtyckeslag. Jag har hört röster som protesterar och menar att det kommer att bli ett omöjligt bevisläge, hur ska man kunna bevisa att personen i fråga samtyckt? Nej, det blir troligtvis svårt, men svårt på samma sätt som den tidigare lagstiftningen gjort det svårt för den utsatta kvinnan att bevisa att hon INTE samtyckt. Speciellt då det verkar som att allt kunnat uppfattats som samtycke, hur mycket du druckit, hur mycket kläder du haft på dig eller om du varit trevlig mot personen som sedan bestämt sig för att du VILL.  Den nya samtyckeslagen ger mig hopp, hopp om att den kommer att förändra normen, om vem det egentligen är som är utsatt, vem det egentligen är som ska bevisa samtycke eller inte och vem det är som ska ansvara för vems handlingar.  När det gäller sexuella övergrepp är det alltid många som blir berörda, visst finns det gånger någon blivit felaktigt anklagad, men det får inte ta ifrån dem som verkligen blivit utsatta sin rätt att FÅ rätt. Så istället för att offra en massa utsatta kvinnor för att en man inte ska bli felaktigt anklagad så kan jag nu tycka att det är dags att vi kanske"offrar" någon felaktigt anklagad man för att fler utsatta kvinnor ska få upprättelse.  Det kan låta hårt att säga att man ska offra någon, men det kommer inte alltid att bli rätt, och jag börjar bli trött på att vi kvinnor ska vara dem som ska bli utsatta när det blir fel. Jag har själv blivit utsatt för sexuella övergrepp, som barn, min förövare blev dömd, något jag säkerligen haft stor hjälp av i mitt bearbetande av händelsen, men min familj och främst min mamma blev hårt utsatt för ifrågasättanden, kan det inte varit så att det var hon som sagt åt mig att ljuga om vad som hade hänt för att sätta dit den här mannen? Nej, och det tragiska är att många vänner vände henne ryggen för att det var bekvämare att tro på honom än på mig, för det skulle vara för hemskt om det var sant.  Med detta sagt försöker jag komma fram till att jag inte vet hur jag ska lyckas uppfostra en kvinna som vågar vara ödmjuk och snäll men samtidigt stå på sig och inte låta samhället bestämma åt henne. Våga visa känslor utan att på förhand bli dömd som typisk kvinna som på grund av det förtjänar mindre respekt. Kanske hade det varit lättare för mig som så starkt tror på kvinnors rätt att uppfostra en man, för att kanske på så sätt faktiskt göra skillnad.  Jag hoppas att världen inte ser ut på samma sätt när hon väl blir en ung kvinna eller till och med ett tillräckligt stort barn så att hon kanske inte behöver tampas med samma frågor och problem. Men ska vi utläsa av historien så kanske det är en lite för stor önskan. / Nathalie