Ärrad

Blodet rann utefter handen, ner för armen och landade i små perfekta droppar på den gröna mossan. Jag stirrade på det gapande såret i tummen och funderade på om det som sågs skymta där inne var mitt eget skelett. -          Hjälp! Skrek Jessica samtidigt som hon baklänges snubblade över grenar och sly för att öka avståndet till min blödande tumme. Jag hörde hennes panikslagna steg på grusvägen som ledde hem. Runt om mig reste tallarna sina stolta stammar, raka och trygga. Stenen som nyss skurit upp min lena tumme var kall under den tunna sommarklänningen. Vad skulle jag göra? Stanna här eller gå hem. Jag pressade ett stort groblad mot det öppna såret och kände en svidande känsla. Skulle jag dö här, ensam i skogen? Skulle de hitta mig här, kall och blek. Så tragiskt. En död 8-åring mitt i skogen. Död av blodförlust. Kan man ens dö av det? Jag slängde det neddränkta grobladet på marken nedanför mig, hasade ner för stenen och började gå hemåt. Jag skulle inte dö idag. Det skulle bara bli ett hårt litet ärr rakt över min vänstra tumme. Ett ärr som fick nerverna att darra var gång jag slog i det. Ett ärr som en ständig påminnelse om den gången jag trodde jag skulle dö. Dö av ensamhet. För där i den gröna barrskogen med dess mossiga stenar var jag den ensammaste 8-åringen i världen. Just där skar jag upp min tumme på en regnvåt sten.