Utdrag Från: Breven jag aldrig kommer kunna skicka till dig.

1981 Vet du något om mitt år där i Småland? Jag är osäker på om du minns någonting. Du var aldrig med där. Mamma kom på besök och någon gång var vår bror med. Det vet jag för det har jag sett foton på. Min bleka kantiga småbarnskropp, endast iförd ett par trosor sittande på en filt på en gräsmatta. Kisande mot solen. Leende mot kameran. Det gula trähuset i bakgrunden och en annan flicka bredvid mig där på filten. Även hon iförd endast trosor. Vi har en liten hund mellan oss. På några av bilderna finns vår bror med. Det är så jag vet att han var där. Men du var aldrig där. Det finns ett till foto från den där tiden. Ett foto taget dagen jag blev hämtad av den gröna Volvon. Jag minns den dagen. Asfalten värmde genom de tunna vita sandalerna. Även handen som höll om min var varm. Jag småskuttade ivrigt trottoaren fram. Det var lite bråttom, tänk om de redan hade börjat? Snart hördes sorlet från alla som stod i klungor utanför byggnaden. Där någonstans såg jag henne, fröken. Hon slöt upp vid vår sida och tog över min hand från mammas och det var dags att gå in genom den björksmyckade dörröppningen. Året var 1981 och jag var med på min första skolavslutning. Jag minns att jag aldrig ville släppa frökens hand den där varma försommardagen. Som om jag visste vad som skulle ske. Kanske visst jag det också, någonstans där inne. Jag skulle åka iväg igen, till en ny familj. Sommarbarn. Ett sommarbarn var vad jag var. Och nu skulle jag till min nya sommarfamilj. En sådan där familj som man får låtsas är sin egen under några varma sommarveckor. De brukade kalla mig för sitt sommarbarn men jag kände mig mer som en sommarkatt. En gullig liten kattunge som man lekte och öste kärlek över i några veckor men sen när hösten kom lämnade åt sitt öde. Lämnade att svälta och undra var de varma händerna tagit vägen. En ny familj. Hur skulle det vara denna gång? Dom hade en grön Volvo. En smutsgrön 145:a. Jag glömmer den aldrig, kanske för att den finns med på ett fotografi från den där dagen. Samma dag som skolavslutningen var kom de för att hämta mig. Hon gav inget varmt och kärvänligt intryck. Jag var tyst och rädd för det som skulle komma. Lite av ett äventyr men också väldigt skrämmande. Saga var hennes namn, det var ett vackert namn på en person som var långt ifrån vacker. Det tog många år innan jag slutade bli rädd när jag såg en grön Volvo. Det kanske du kommer ihåg? Min skräck när Mait och Torstens grannar åkte förbi i sin gröna Volvo. Likadan som Sagas. Lång tid efter att jag kommit till tryggheten trodde jag att hon skulle komma och hämta tillbaka mig. Tvinga in mig i den där gröna bilen, låsa dörrarna och aldrig släppa ut mig igen. 1982 Det var på ett av mina besök hos dig, hos Mait och Torsten som jag berättade hur det var. Minns inte om det var redan på första besöket eller om det hade gått några gånger. Vi skulle träffas någon gång per månad hade de bestämt. Jag måste ha känt mig trygg. Varför skulle jag annars ha berättat? Jag var så liten. 8 år. Men jag kommer ihåg skuldkänslorna jag fick och rädslan för att inte bli trodd. När jag denna gång satt i ett annat finrum, inte i knät på mamma utan på en snäll soss-tant vid namn Margareta. Det kändes som jag ljög, som att orden som kom ur min mun inte var mina egna. Jag minns de vuxnas bestörtning och hur jag tvivlade på att det jag sa var sant. Hade de verkligen hänt, de sakerna jag snyftande berättade om? Men jag minns ju vissa av dem fortfarande, så visst måste de ha hänt? Orden som kom ur min mun berättade om misshandel, luggning av håret, orättvisa straff för saker som barn gör. Instängning i garderober. Sadistiska utspel och oförståeligt beteende för ett barn. Det var hon, Saga som var värst. Han var snäll. Han hade rött stort skägg, var sällan inne i huset och visade mig hästarna i hagen när vi var ute. Hon tvingade oss barn att borsta hennes hår i timmar. Bada i hennes badvatten efter henne då det kallnat och var nedsmutsat av mensblod och hudavlagringar. Orden som kom berättade om hur minstingen fick smisk på rumpan varje gång hon kissade på sig. Rädslan gjorde att hon kissade på sig ännu mer. Vi äldre barn hjälpte henne att gömma undan de nedkissade trosorna. Jag berättade om hur min bästa vän där fick ryggen rappad av ett hopprep då hon tyckte vi hade väsnats för mycket. Hur hennes älsklingsson siktade med ärtrör på oss, sköt nålar i huden så det brände. Mina ord fick de vuxna att agera fort. Från den ena dagen till den andra skulle jag flyttas. Jag skulle aldrig mer behöva se henne lovade de. Så jag hamnade i samma hem som dig då. Minns du? Jag minns skuldkänslorna över att ha lämnat de andra kvar där borta.