O C H

Vad spelar det egentligen för roll? När man brutit varje löfte och sårat varje vän? När den enda tröst man finner även den är ett misslyckande i kampen att lyckas. Jag ligger i sängen. På mage i sängen. Här ligger jag, på mage i sängen och håller mobiltelefonen i löst grepp utanför sängkanten. Den högra tummen får göra allt jobb då jag vilar hakan på min vänstra hand. Håret är blött. Ögonen är torra. I pannan har jag ett stort sår som vägrar att läka såhär lagom till balen och magen som jag ligger på kurrar ihåligt. Huvudet snurrar och är fullt av tankar. De far över allt. "Jag klarar det här!" "Inte en chans." "Det är lugnt ju!" "Du är så jävla dålig på att planera." Allting slår sönder varandra och nu ligger jag här och är nedslagen och utmattad. Har skrivit en hel jävla religionsrapport som det nu visar sig att hon inte vill ha in för att jag ska få göra ett prov ändå. Ett prov. På onsdag. På min mösspåtagningsdag. Kul. Jag är så otroligt splittrad mellan att vara världens sämsta och mest värdelösa jävla varelse till att vara upprymd inför studenten och le lite innan jag inser att jag är efterbliven och måste plugga ihjäl mig. Jag är ledsen och less. Ensam, hungrig och frusen. Klockan är snart tolv och jag känner mig som tomheten. Ensam är inte stark.Ensam är bara ensam, och det suger. Skolan är inte ens så jävla svår men det är jag. Har möte imorgon klockan 09.30 och sedan läkartid vid 13.00. Fy hur jag önskar att jag inte behövde gå dit utan någon. Någon som kunde sitta och le åt trasigheten med mig. Vill fan inte ens gå till den där läkartiden trots att jag väntat på den i drygt tre veckor. Vill inte gnugga in att jag är sjuk i huvudet och att det är en dum kroppsdel att amputera. Haha. Jag vill inte gnugga in att jag är sämst och instabil och ful och äcklig och i medicineringsbehov. Gud. Den enda medicin jag behöver är ju Han. Och jag vet inte ens hur många gånger jag har sagt det nu men det är antagligen för många. För många, ja. Annars skrämmer man inte bort folk. Folk som jag aldrig låter mig skrämmas av. Haha, det är pinsamt hur ensam jag är.Hur de personer som jag kunnat öppna mig för backar undan och tackar för sig och ja.. Jag är inte den som dömmer. Jag bara känner. Ligger på den äckligt kurrande magen och känner. Hur varje matta dras bort. Hur varje jävla vidriga målsnöre fäller mig.Fäller mig. Till marken. Svara inte. Läs mig, men svara inte. Glöm bort hur jag är allt du ber om när du mår dåligt. Glöm bort hur jag lämnar allt för att vara din. Glöm bort det, snälla. Och snälla ignorera mina rop på hjälp. Snälla, låssas inte om mig, du behöver inte svara. Bara glöm bort hur du är den enda i hela jävla världen och glöm bort mig. Glöm bort mig.