4 Juli

Idag är det både USA:s Nationaldag och exakt elva månader sedan jag lämnade svensk mark för att flytta hit.   Dessa elva månader har vart de bästa, värsta och absolut mest lärorika jag hittills  varit med om i mitt tjugoåriga liv. Jag minns så väl hur mycket jag saknade mina vänner och min familj de första veckorna, det kändes som en evighet tills jag skulle få se dem alla igen. Jag minns hur jag rynkade på näsan åt allt och undrade hur amerikanarna kunde leva så som de gör, visst händer det titt som tätt nu också men nu längre blir jag aldrig förvånad.   Under dessa elva månader har jag lärt mig så himla mycket om mig själv. Saker jag vill prioritera i mitt liv har blivit så mycket mer självklara, jag har börjat förstå vad livet handlar om på ett annat sätt än jag tidigare trott mig förstå. Att befinna sig på andra sidan ett världshav från sina nära och kära har fått mig att inse så mycket om relationer på alla plan. Att allt bara ska vara okomplicerat och lätt är inget jag tidigare förstått. Det är en så skön insikt att få. Relationer med käppar i hjulen är inte så som relationer ska vara.   Under dessa elva månader har jag fått se, uppleva och lära mig så otroligt mycket. Jag har lärt känna en av världens största och mest omtalade städer. En ny kultur och livsstil har öppnat sig för mig. Jag har till vardags talat ett annat språk och sett gula skolbussar. Jag har på hela elva månader INTE ätit riktig husmanskost.    Efter elva månader kan jag nu se ljuset i tunneln. Det känns som en evighet tills jag sitter på flyget hem, samtidigt som jag knappt har någon tid alls kvar här i New York.Så otroligt mycket jag längtar efter min cykel, frukostar i soffan, långpromenader kring älven, mitt kylskåp, att spontant springa in i människor och att inte behöva känna mig i vägen. Ja, och så klart de jag saknat mest, mina vänner och min familj!!!Efter sisådär en-två veckor hemma är jag ändå ganska så säker på att jag kommer börja längta tillbaka hit igen.    Det är en ganska så skrämmande känsla som har börjat smugit sig på inför hemresan. Jag ser ju så fram emot den och allt vad det innebär. Det obehagliga är att nu har jag börjat vänja mig vid min livsstil här och jag har fått så fina vänner som jag helt plötsligt inte kommer träffa varje dag eller vecka. Det blir som att börja om, ett nytt kapitel fast ändå inte.   Men det är så livet är. Få saker är svart på vitt enbart positiva eller enbart negativa.