Förmågan att drabbas av ångest när en omges av något att tro på

Kära kamrater... så inleddes många debattal under ssukongressen idag. Fint. Fint att ha en sal med kamrater som tror på samma saker som en själv. Klockan åtta lämnade jag gatan i västerås mot en fylld sal. Tal om antirasism och feminisism fick mig att rysa. Andra grät under de känslofulla delarna, men jag drabbades av ångest. (Ångest skapad av fans morsa). Så jag skriver desperat till Sebastian. Till Klara. Till Stina. Till Stinas pojkvän. Till hånglet. Det är när ingen av dem svarar som jag känner att jag inte kan andas. Till sist svarar Johan och vi bestämmer att jag ska åka till honom. Men i sista stund kände jag att jag fan ville lösa det här själv. Så jag gick ut i solen, tog en klickcigg, köpte lunch och glass. Åt allt i fel ordning. Ångesten försvann lite grann när jag matade ankungar direkt ur handen.    Men över till mitt självömkande. Mina vänner (efter tre timmar av väntan på svar) frågade hur jag mådde och varför. Svarade att jag inte visste. Eller så gjorde jag väl det. Nu har jag erkänt två anledningar för mig själv, varför jag drabbades av ångest just där. Anledning ett har jag inte riktigt vågat formulera ännu. Det kommer, jag lovar. Den andra anledningen var att jag inte fylldes. Jag grät inte och jag kände mig inte fulländad. Syster Karin sa i sitt sommarprat att när det är rätt så känner en sig hemma. Jag kände mig inte hemma. Jag letar ju efter den där besattheten för något (annat än för svin iaf) och kongressen väckte inte heller min besatthet. Igår tänkte jag att jag skulle bli nunna och idag ville jag ta över världen. Det vill jag inte längre. Jag vet ju för fan inte vad jag vill.