ATT BLI MAMMA

Jag fick en kommentar om att jag skulle skriva lite om min upplevelse om att bli mamma och om det var som jag hade förväntat mig. Tyckte det lät lite roligt så here we go. Jag tyckte det var svårt att ha förväntningar då Livia är vårt första barn. Man hör en massa olika från alla håll och kanter och alla barn är ju olika så jag hade inte direkt några förväntningar så. Det var samma med förlossningen, jag gick in med en inställning om att det blir som det blir istället för att just då förvänta sig och tro att det ska bli på ett visst sätt och så kanske det blir helt tvärtom, lätt att man kanske då känner besvikelse, och det ville jag inte göra. Men just att bli mamma har ju förändrat mitt liv, såklart. Jag tycker dock det fokuseras alldeles för mycket på det negativa när man läser på Forum och hör från andra. Man får höra ”att man hinner ingenting”, ”man kan aldrig göra nånting”, ”man kan inte vara spontan”, ”sexlivet existerar inte”, ”man luktar kräk och bajs och är ofräsch all the time”. Just det där tror jag är upp till var och en. Som sagt alla barn är olika, en del sover inte ett skit, har kolik, gnäller osv. Alla föräldrar är också olika såklart, men det jag vill komma till är att det blir vad man gör det till. Livet är inte slut bara för man skaffar barn! Snarare tvärtom, det förgyller livet ännu mer. Vi har valt att Livia får anpassa sig till så som vi vill leva. Hon får hänga med till Ikea, hon får gå med ut på restaurang, vi kommer resa med henne och jag kan fortfarande festa till det eller gå ut och ta ett glas vin med vänner när jag vill, samma gäller Johannes. Sen självklart måste vi ju anpassa oss efter henne med, inte så jag menar. Men uttrycket att det blir vad man gör det till tror jag mycket på. Jag kanske väljer att sminka mig och fräscha till mig medan hon sover medan andra väljer att se ett avsnitt av en serie eller dammsuga, det är ju upp till var och en vad man väljer och vad som får en att må bra. Man får ta sig tid till varandra, man får mysa även om man är dödstrött för att det är så så viktigt att hålla glöden vid liv i relationen under småbarnsåldern. För det ska jag inte ljuga om, självklart förändras och påverkas min och Johannes relation, fokus ligger ju nu bara på Livia känns det som. Men sen kommer man på det, att just det, vi kanske också ska kramas och pussas och ge varandra uppmärksamhet. Vilket vi gör nu hela tiden och vår relation kunde inte vart bättre. Så att bli mamma för mig har bara inneburit bra saker . Jag älskar att hänga med henne hela dagarna, vara ute och promenera, leka och skoja. Och hon är ju en väldigt snäll bebis och hon sover otroligt bra, så det är ju en lyx vi har för tillfället. Hade vi haft ett barn med kolik eller sömnsvårigheter kanske jag hade känt annorlunda. Men nu kan jag inte referera till det. Jag skulle säga att första månaden med en nyfödd är mest tuff. För mig var amningen väldigt jobbig då  jag blev sjuk av infektion plus mjölkstockning, hade såriga bröstvårtor och det bara gjorde konstant ont. Så jag slutade amma när Livia var 5 veckor ungefär,Och det är nog det bästa beslutet jag tagit för oj vilken ångest som släppte därefter, och bara det att Johannes kunde vara minst lika delaktig i matandet underlättade enormt. Så jag skulle säga att kämpa inte med amning om det får er att må dåligt. Jag hade den inställningen redan från början. Det är inget fel i att inte amma sitt barn. Under första månaden så är ju allt väldigt nytt fortfarande som förälder och man har kanske inte riktigt kommit in i rutiner eller liknande. Bebisen kan fortfarande ha problem med magen osv så det kan ju vara lite kämpigt på många håll. Men sen hände det något för oss vid ca två månader, allt blev lättare, sömnen blev bättre (även om den alltid vart bra), magont upphörde och man har landat mer i sin roll. Plus att utvecklingen som sker på ens barn är ju så roligt! Vid två månader ungefär så ler dom ju oftast och barnet får en personlighet känns det som. Och sen har det bara blivit bättre och bättre och roligare och roligare. Nu är Livia en egen liten person och vi skrattar och leker tillsammans på dagarna. Att få se hennes utveckling och följa den är det bästa jag vet och jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan henne. Jag skulle väl inte säga att barn är meningen med livet, men det förgyller som sagt dagarna och du känner att du gör något viktigt varje dag i form av att ta hand om ett barn. Sen finns det alltid dagar då man saknar ”det gamla livet”, men som sagt, bara för man har barn så behöver inte livet förändras så drastiskt. Så känner jag personligen iallafall. Men det absolut bästa med att ha blivit mamma är att jag har aldrig haft sånt självförtroende som jag har nu. Det finns ingen som kan trycka ner mig utan jag vågar stå upp för mig själv och vad jag tycker på ett heeeelt annat sätt än förut. Jag har också ett betydligt bättre självförtroende utseendemässigt. Min kropp har skapat och förlöst ett barn och det kommer alltid vara det häftigaste jag vart med om. Så summan av kardemumman, jag älskar att vara mamma.