Hej hå, kämpa på

Det här med foglossning va. Tänk att vissa drabbas så, medan vissa inte känner ett dugg. Åh vad jag önskar att jag vore en av de som slapp. Har aldrig känt mig så fysiskt och psykiskt utmattad och fångad i min kropp som nu. Hejdå promenader, att gå i trappor, kunna gå normalt. Att klä på mig strumpor, byxor och skor är en kamp. Vissa dagar är det svårt att köra bil. En del nätter vaknar jag av minsta rörelse/förflyttning jag behöver göra. Jag kan inte bära Juli eller sätta mig på golvet eller leka med henne ordentligt. Det är så begränsande och frustrerande att jag blir helt knäpp vissa dagar. Kommer aldrig aldrig ta för givet att kunna röra mig utan smärta igen. Mitt i allt negativt är jag extra tacksam över världens bästa sambo som fixar, underlättar, stöttar och får mig att skratta. Min familj och svärföräldrar som hjälper till. Mina omtänksamma vänner och kollegor. Det blir så tydligt vilka som finns där när det känns extra svårt. Just nu känns de resterande veckorna av graviditeten som en evighet. Önskar bara att mina 8(!) sista veckor på jobb går hyfsat och att jag slipper sjukskrivning. Min värsta farhåga just nu haha. Då lär jag bli knäpp på riktigt…