Novemberprojektet 2019, del 11

Himlen bar rosiga kinder den här morgonen. Luften var klar, fåglarna kvittrade som att de aldrig gjort annat, men förutom dem var det helt tyst. Gatan, som annars var konstant fylld av bilar och folk i rörelse, låg helt tom. Visst var han trött, visst hade kaffet inte riktigt börjat verka än, visst var det ännu långt kvar till helgen, men en sån här morgon var ändå lite bättre än alla andra. Det här var den bästa tiden på året. Den sena våren, syrener och äppelträd i blom, när gatan var ljus redan innan han ens bytt om.    Vid parken stannade han cykeln och klev av. Utsikten mot öst och soluppgången var som allra bäst här. Han måste ta en bild, det var för vackert för att låta bli. En på himlen, en på de blommande träden, och en på sig själv med blommorna som bakgrund. Det var skönt att kunna ta en selfie när ingen såg på. Han blev så obekväm annars. Om kan fortfarande var nöjd med den här bilden om tolv timmar kanske den skulle kunna funka som ny tinderbild? Möjligheten fanns.    Nerför backen. Sjukhusets alla byggnader tornade snart upp sig och han korsade den stora hållplatsen vid entrén som ännu var rätt tom. Bara en buss stod där just nu, och bara tre personer gick av. 05:52. De flesta började inte förrän om en timme eller två.    In på området, bort till byggnad 45, ner i källaren till omklädningsrummet. Hälsa på Roger och Nasim. De flesta som jobbade här var kvinnor, det var han alltid tacksam för såhär precis innan jobbstart. Ingen trängsel. Bort till förrådet, hämta vagnen, hälsa på Reem och Nadila, ta hissen upp till rätt våning. Dagen igång. [Du matchade med Carlos] ... [Så vad jobbar du med? Lokalvård. Städar på sjukhus. Städare? Okej… och det trivs du med? Ja, faktiskt. Varför inte? Jag vet inte, det känns bara så oglammigt? Blir man inte trött på det i längden? Klart det inte är glammigt, men ett jobb är ett jobb. Jo, klart… men hur är lönen? Är det värt det? Bara lite lägre än vårdpersonalen, man klarar sig. Du har aldrig funderat på att göra nåt annat? Jo. Men jag har trevliga kollegor, man får sluta tidigt, och det är inte ens så himla smutsigt i lokalerna eftersom jag städar dem varje dag. Det är inte så att jag lider.] 08.00. Undersökningsrummen klara, vårdpersonalen på plats och patienter började strömma in. En frukostpaus med macka och ännu en kopp kaffe i ett personalrum som ännu var härligt tomt. Här skulle också städas snart. Sedan var det dags för kontoren, omklädningsrummen och hissarna. [Mamma! Jag har fått jobb! Grattis älskling, vadå för nåt? Lokalvårdare nere på sjukhuset. Åh jaså… ja det är ju alltid något antar jag. Vad då, vad menar du med det? Nej jag bara trodde att du hade fått någonting inom det område du faktiskt planerar att göra karriär inom. Du, med dagens jobbmarknad får man vara glad för det man kan få. Och det här är på 85%! Nästan heltid! Varför inte 100%? Jag vet inte, men det är tillräckligt för att leva på och man får gå hem vid två, så jag är nöjd. Var inte det. Vadå? Var inte nöjd. Är du nöjd med det här kommer du inte komma någonstans sen. Man måste alltid sikta högre. Jo klart, men det här duger ju just nu. Jag har ett jobb, för tusan! Jag trodde du skulle vara glad för min skull? Visst är jag glad för din skull älskling, men jag kan inte säga att jag är stolt. Vad ska jag säga till mina vänner? Kollegor? Jag vill ha en son jag kan vara stolt över. Lokalvårdare, det är inte yrke man stoltserar med.] 09.11. Fem dukar till det här rummet. Byta soppåse, torka av möbler och ytor, desinfektera, moppa golvet. Rutiner, rutiner, rutiner. Visst kände han sig som en robot ibland. Och ibland oroade han sig för att en robot skulle ta över hans jobb. Men hur effektivt skulle det egentligen bli? Hur snabbt kan en robot avgöra vad som är smuts och inte? Kan den avgöra om en yta är ren när den väl städat den? Sådant kräver ännu ett mänskligt öga för att avgöra. Ett tränat öga. Det här var inte ett jobb för vem som helst. Någon som inte brydde sig om jobbet skulle aldrig kunna göra det bra. Han visste, han hade sett andra utrymmen. Folk kunde få säga vad de ville. Även om det här var ett jobb han inte tänkte stanna på hela livet, var det i alla fall en bransch han kunde se sig själv inom en längre period. Som fackrepresentant, som chef, som ingenjör för nya rengöringsmedel och nytt material, vad som helst. Världen behövde sådana som han. Hans jobb behövde alltid göras, och det gav honom mening. Han var viktig. Han behövdes. Och just han kunde göra det här jobbet jävligt bra. Det, var något han kunde vara stolt över. lokalvårdare