Novemberprojektet 2019, del 13

Jag plockar en blomma och drömmer om midsommarnätter. Om att jag ska vara på fest på landet någonstans och möta en för någon en bästa vän, men för mig en främling, och vi två ska bara funka direkt, som en kemist som råkar välta en substans ner i en annan och bilda någonting nytt, något som blir revolutionerande och går till historien. Jag plockar en blomma och drömmer om att springa över ängar, genom skogar, simma i sjöar, sitta på bergstoppar. Jag plockar en blomma och drömmer om att någon dag står hen utanför min dörr med ett fång rosor i famnen, en annan dag bor vi ihop och har krukväxter i fönstren, en tredje har vi odlat en hel trädgård full med blommor. Jag plockar en blomma och drömmer, men har inga reella planer på hur jag faktiskt ska hitta denna person. Jag skriver en rapport och funderar på formuleringar. På vilka ord jag ska söka på för att hitta användbara artiklar att utgå ifrån. På vilken vinkel hela arbetet ska ha. På hur jag ska formulera frågorna jag ska ställa på intervjuerna. Jag vill att det ska bli perfekt, högsta betyg. Något andra själva kommer använda när de studerar. Något som ger mig jobb. Det här ska bli så himla bra. Bara jag kommer på vad jag faktiskt ska fokusera på. Jag fortsätter fundera. Jag scrollar bland bostadsannonser och begrundar om det är värt med balkong, om jag behöver diskmaskin, om det är viktigare att prioritera läge och om jag inte skulle spara lite mer pengar så jag kan köpa bostadsrätt istället? Jag suckar över marknaden och vad den blivit, tänker på alla som inte ens kan leta som jag gör utan får nöja sig med det enda deras plånbok kan klara. Tänker på rasismen, segregationen, gentrifieringen, renovräkningarna. Att hitta sin drömbostad är något endast för en minimal beskärd del av befolkningen idag. Ständigt är vi på jakt efter något bättre, eller önskar åtminstone att vi hade det. För att inte tala om alla som får flytta flera gånger på ett år; som hyr rum, bor i andra hand, allting så osäkert. Kommer vi någonsin få ro? Jag kör på okända vägar utan att veta vart jag ska. Ska jag ens någonstans? Jag vill nog mest bara bort. Se mig omkring. Hitta nya kvarter, nya vänner, nytt jobb, ny riktning i mitt liv. Skulle mina vänner se mig nu skulle de inte tycka jag var klok. Gå i terapi, skulle de säga. Sök hjälp. Att flytta till ny stad kommer inte lösa alla dina problem, för dina problem är inte bundna till en husvägg. Jag vet att de har rätt, men ignorerar ändå. Åtminstone just nu. Jag vill bara ha en stund för mig själv. Fortsätta leta. Jag letar efter tryggheten, livet där jag känner mig hemma, bekväm och tillfreds, men på något sätt är det som att själva sökandet i sig är vad som ger mig trygghet just nu. Så jag fortsätter. sökande