Novemberprojektet 2020, del 1

En sångfågel landade på räcket utanför fönstret. Eller vad vet jag om fåglar, men sångfåglar brukar vara små, och den här var liten. En bofink kanske? Eller en sparv? Sjunger sparvar?    - Vera, är sparv en sångfågel?    - Nää, det tror jag inte? Eller? Jag vet att lärkor är, och de är ju rätt lika varandra… du får kolla upp det. Vill du ta och packa upp mer mjöl nu istället, är du snäll.    Vi var precis i den där övergångsperioden mellan sommar och höst, innan löven ändrat färg, men efter den där sista riktigt varma dagen varit. September. Nystarternas tid. Tillbaka från semester, tillbaka till jobb och rutiner. Borta var turister, tillbaka var stammisar. Än var vädret vackert och vi kunde ha öppet alla dagar i veckan, men snart skulle vi behöva dra ner det till fyra dagar. Inte för att jag klagade. Jag hade fullt upp med studier, jobbet i våffelstugan var bara för att dryga ut kassan.    En ny kartong med mjölpaket öppnades. Veras våffelstuga var inte stor, men den var anrik, startad av Veras mamma en gång för längesen, ungefär samtidigt som det bestämdes att skogen skulle städas och bli ordentligt motionsområde med uppmärkta stigar och leder. Hallonmossens rekreationsområde och Veras våffelstuga, de gick hand i hand. Receptet var hemligt för alla som inte jobbade här, järnen var av äkta järn (”ingen sån där teflon-skit”, som Vera uttryckte det), och när doften steg mot himlen genom fönstergluggar och ventiler, kunde varenda fotgängare och joggare som kom förbi inte låta bli att i alla fall bli sugen, även om de inte kom in och faktiskt köpte en. De skulle bara veta vad de missade!    - Just det Alba, förresten, jag skulle säga det här förut men glömde, men vi kommer få en ny kollega imorgon.    - Jaså?    - Japp, Amir heter han. Jag är ju och volontärar på flyktingboendet då och då och träffade honom där, han behöver tydligen jobb för att inte utvisas, så jag tänkte han kunde få jobba här. Hans svenska är redan riktigt bra och han verkar trevlig så… varför inte, du vet?    - Absolut, men… förlåt om jag frågar detta men, har du råd? Vi ska just in i lågsäsong och du vill anställa mer?    - Det där löser sig, det finns pengar att söka när man anställer nån i hans position.    - Jaså? Ja säger du det så. Du har bättre koll på det där än jag i vilket fall. Behöver vi göra mer smet?    - Ja gör en sats till, det är fint väder, det kan nog komma en mindre rusch nu sista timmen.    Nog kom det folk alltid. Katerina och Jeanette efter sin sedvanliga joggingtur tillsammans, Katerina komplett med barnvagn, Jeanette som alltid utan. Några småpojkar från den lokala fotbollsklubben som kom in efter träningen. Gamla gumman Lisen som aldrig var ute och gick längre men alltid ville komma in på kaffe och våffla ändå. Paret Wieselgren som brukade ta röda slingan runt sjön. Och så några jag inte kände igen, ett par barnfamiljer, ytterligare pensionärspar. Det var fin och klar luft ute, men något kall, perfekt för både promenad och våfflor. Järnen gick varma.    Jag anade inget då, men det där skulle bli den sista normala arbetsdagen på väldigt länge. När jag städade, låste för kvällen och gick hem genom solnedgången, tänkte jag inte på mycket annat än den nya kollegan – skulle allt gå bra med honom? Var han lika bra som Vera påstod? Hade han nånsin gräddat en enda våffla i sitt liv? Det skulle visa sig, att han var det minsta av mina kommande problem.