Att inte tappa fästet.

Klockan halv sju imorse var jag ute och sprang. Jag hade så ont i fötterna att jag nästan ville lägga mig rak lång på marken men jag fortsatte. Med den värsta tänkbara musiken i öronen (läs hardstyle) så körde jag intervaller i backarna och ju mer jag kämpade ju svårare blev det att andas och tillslut trodde jag att jag skulle dö. Men samtidigt kändes det så bra, mitt huvud släppte alla tankar på allt annat som går runt runt dagligen. Allt som gör ont eller förvirrar försvann för ett tag. Jag har aldrig skadat mig själv men jag kan hålla med om att fysisk smärta är betydligt mycket skönare än psykisk. Kom in och tog en välförtjänt dusch, tände ljus och kröp ned i sängen igen. Lite lättare i sinnet, vikten har jag gett fan i för längesen då jag känner mig som snyggast när jag är glad i hjärtat, och med en känsla av att man klarar mer än man tror. Och att det finns en början och ett slut på precis allt..