Atypical

Jag fullkomligt älskar serien och är inne på min andra säsong.Serien handlar om Sam som har en diagnos inom autismspektrum. Han är en högfungerande kille som brottas med allt som alla andra ungdomar i highschool gör, till hjälp har han sin passiv aggressiva syster som skyddar honom i vått och torrt. Han har också en bästis som är underbar, sin fina pappa och sin fina men smått neurotiska mamma. Det är en jätterolig och bra serie som på ett fint sätt skildrar hur livet kan te sig för en familj med NPF. MEN det är en serie och delar av den skildrar inte alla ungdomar med autism. Autism är väldigt brett och jag har lång erfarenhet av det och varken min son eller min avlägsna släkting har de svårigheterna som Sam har, de har vissa delar som är samma. Showen är bra och visar också vikten av att ALLA barn i familjen är viktiga och hur lätt det är att bara fokusera på den som får utbrott. Mamman i serien är neurotisk och ställer till med mycket, det vill jag också förtydliga att det inte händer i vår familj:).Autism är ärftligt så jag ser det som att mamman också har autism men jag tror inte att det är tänkt så i serien utan de menar nog på att man blir sån som mamma. Hon skriker i affären och blir utslängd och hon kämpar emot hans utveckling och släpper inte in någon för att hjälpa till. Sån blir man inte. Man blir uppmärksam på detaljer, man blir duktigt på att höra nyanser.Man blir grym på att komma på smarta lösningar som de gjorde i serien, med att reka en restaurang innan man ska dit på riktigt. Man blir förstående och lär sig att släppa allt man hade i händerna i ett ögonblick.Man blir duktig på att ha olika planer för syskonen om någonting skiter sig så ska de ändå få ha roligt och inte behöva åka hem.Man blir bra på att se sin partner för utan honom så skiter sig allt därför dejtar vi så mycket.Man blir kung på att planera allt i minsta detalj långt fram för att kunna försöka förutse vad som ska hända.Man blir riktigt duktig på att kunna ta människor och sätta sig ner på golvet bredvid och verkligen förstå dem.Men man lever också som om man ska ut i krig när som helst och har en ständig rädsla för när allt ska skita sig. Jag läser på nätterna när jag är rädd och inte kan sova och ångesten inte lämnar min sida. Jag har blivit duktig på att öva på mitt mantra ”tänk inte på det som är dåligt tänk på det som är bra”.  Se serien den är jätteviktig för det händer ofta när jag pratar om min son att folk säger ”jag kan inte så mycket om autism, kan du inte berätta om det”. Så då får jag på mig ca 5 min innan de uttröttade tittar bort att förklara denna ytterst delikata funktionsnedsättning som är så komplex och så vanlig ute i vårt samhälle. Vad ska man säga när man endast får 5 min?De har svårt att läsa av våra signaler och de kan te sig konstiga för oss men det är för att de inte förstår oss.Det är INTE en rättvis bild.2021 borde skolpersonal, förskolepersonal, vårdpersonal, akutpersonal (brandkår, polis) kunna massor om autism och om ADHD. Det borde vara ett krav för att de ska kunna förstå och hjälpa på ett rättvist sätt. I fredags fick jag information om att de inte har för avsikt att låta Lee få fortsätta uppe på åsen i höst och ångesten slår till direkt.Nu börjar kampen igen för hans rättigheter och jag måste rusta mig själv för krig igen.