En bild säger mer än 1000 ord, eller?

Häromdagen så kom Alexanders fotbollsbilder, det var lika spännande som när man fick skolbilderna när man var liten.Jag slet upp kuvertet och sen stod jag där och skrattade i 5 min. Ett hysteriskt skratt som lockade både Alex och Mårten till köket.Vi fick 3 olika kartor med bilder samt en gruppbild med en unge som ser ut som om han har sålt smöret, har för trånga fotbollsskor och är tvingad av oss föräldrar att spela fotboll men vill hellre dansa balett.Jag var tvungen att fråga Alexander om han inte längre gillar att spela fotboll? Om han var ledsen på bilden för någonting, om han hade ont??För att förstå så kanske man behöver bakgrundshistorian till mitt skratt, för ett år sen missade Mårten hans fotografering med fotbollskillarna. Alexander visste att det var fotografering på lördagen men Mårten vidhöll att det var på söndagen och det var på lördagen och Alexander var så ledsen och jag var förbannad. Alex grät och grät och grät så vi var väldigt noga med att INTE missa fotbollsfotograferingen det här året.Så nu var han på tid i sina fotbollsskor och kompisarna och det här var resultatet.Jag kunde inte sluta skratta och han förklarade att han har tappat två tänder och vill inte le stort pga det.Vi fick gå igenom olika leenden med stängd mun och nu vet han tills nästa år. Han vill också vara sista personen som fotografering så att ingen tänker på att titta på under fotograferingen. Jag älskar den här pojken så mycket han är min stora glädjekälla och jag får aldrig nog av honom.