Engagemang och förtroendefulla samtal.

Nu börjar skolpraktiken igen och det känns pirrigt. I måndags började vår VFU kurs det vill säga vår praktiska kurs där vi är ute på tre olika praktikplatser. Vi ska ut till skola, dsk och bvc och vi börjar med skolhälsovården. Jag ska vara i Snöstorpsskola som ligger ca 20 min från Laholm i 3 veckor. Det här med praktik är alltid spännande då det inte spelar någon roll om det är på grundnivå eller specialistnivå, det är fortfarande samma tugg om Sithskort varande eller icke varande. Var vi ska ta vägen för att få behörighet och speciellt vi som arbetar i Skåne vanligtvis. Det stimmas och oroas om påsklovs varande och icke varande (i mitt fall icke) min skolsköterska verkar vara på plats alla dagar som inte är röda medan andras har fullt lov. Vissa får ihop sina 32h i veckan och andra inte. För att få göra en skolplacering så måste man inhämta ett registerutdrag från belastningsregistret hos polisen där det står om man få arbeta med barn. Det ska sen levereras OÖPPNAT, ja självklart så slet jag upp mitt brev.... Det kunde ha stått med röd text öppnas ej på brevet. Någon annan i klassen hade öppnat sitt för att hen trodde att det var en bot. Att vara på praktik är som att arbeta på en arbetsplats fast ändå inte, det är en speciell känsla, nästan som första dagen när man börjar i en ny skola. Jag tycker att skolplaceringen ska bli mest spännande då det är helt annorlunda från vad jag gör vanligtvis. Jag ska primärt till en låg och mellanstadieskola men ska också få vara någon dag på ett högstadie och det är mycket spännande då jag kan tänka mig att det skiljer en del. Jag skulle vilja göra en skillnad om jag var skolsköterska, jag skulle vilja vara på en skola med max 300 barn för att ha en möjlighet att lära mig barnens namn och hur de ser ut, för att få en relation, ett förtroende.När jag var liten så var skolsköterskorna någon som man gick till om man inte mådde bra, de plåstrade om och mitt minne av dem var att de var en safeplace om det var någonting. Skolsköterskan på min sons skola är allting förutom en safeplace. Jag minns så väl när han var liten och hade sitt första hälsosamtal i förskoleklass, hur han berättade att han var rädd på rasten för en stor kille som var dum mot de små. När han började berätta slutade hon anteckna.Jag påtalade att hon inte antecknade och då först mycket motvilligt krafsade hon ner någonting. Oengagemang när det är som mest osmakligt. Vi fick aldrig någon återkoppling och min son var tack och lov aldrig i någon fara men de barn som är i fara har det inte lätt. Om man är på en arbetsplats försök att göra skillnad, orkar du inte byt arbetsuppgifter då. Jag har en massa funderingar och tankar kring dsk roll och vad den betyder på en arbetsplats, för jag är en person som vill göra skillnad för människor. Den dagen jag tröttnar så ska jag säga upp mig och börja måla istället eller kanske skriva den boken som jag har drömt om så länge.