18 juni / She inside .

" Det är folktomt på den gamla bryggan av trä. Avsaknade av spår från nakna fötter över murkna plankorna viskar hest att det är för tidigt för att bli ett med frånvaron av vågor. Det är för tidigt? Ändå är det lockande, Eller kanske; just därför är det lockande? För intill lugna vatten och bryggor där ingen ännu gott kan hon varken följa strömmen eller gå i någon annan fotspår? Det är något kittlande i det. Inte nödvändigtvis i att vara först, utan att inte kunna följa någon annan? För när bruset från dem försvinner kan hon bara lyssna inåt; till de egna hjärtats melodi. Och till det vill hon föralltid låta nakna fötter dansa över tomma bryggor. Hög på livet & berusad av sommaren? Den enda drog hon lustfyllt låter sig insupa och som, liksom våta fötter, lämnar spår - i hjärtat". Fick så otroligt många frågor om denna klänning när jag publicerade den på https://www.instagram.com/idaa... . Lät troligtvis som ett barn som inte vill att någon annan ska köpa en likadan i mitt "jag tror att den kommer från Sheinside". Ha! Den är ny, ändå kan jag inte säga till hundraprocent varifrån jag köpt den. Inte för att jag inte vill, utan för att jag inte minns. Något jag minns är att det var en grej när vi var yngre att inte vilja säga varifrån man köpt något. Det var ju så tråkigt att ha likadana kläder som någon annan? Kanske för att man omgavs av samma personer varje dag på grund av skolan? Idag, lite äldre och lite klokare (inte nödvändigtvis på grund av åldern), tänker jag att det är något fint när någon vill ha något du har. Jag skulle liksom inte skriva in det under "att följa strömmen" eller "gå i någon annans fotspår".