23 april / Unknown.

"Det skumpar till när den gamla cykeln inte förmår att väja för en av de, hundra, groparna tunga fordon placerat över vägen av sand och grus. Det har varit någon där före dem. Det förstår man på de djupa spåren som tätt följer varandra över vägbanan. Ändå finns en övertygelse om att de är ute på okänd mark. På en färd ingen annan tidigare gjort? Hon tar ett stadigare tag om hans midja och skrattar flyktigt medan hon lutar huvudet mot den breda ryggtavlan klädd i vitt linne. Som för att låtsas att det var ett svar på den häftiga rörelsen. Det var det kanske? Ett svar på den häftiga rörelsen inuti kroppen när hon låter sig förtrollas av hans profil klädd i ett leende som just lyst upp den dunkla sommarnatten. Kanske är även det ett svar på något annat än vägens håligheter. Det är åtminstone vad hon hoppas på. Hoppas på när de försiktigt lägger den gamla cykeln i det fuktiga gräset för att tillsammans vandra ner mot vattenbrynet. Allt omkring dem är stilla. Han tar hennes nätta högerhand i sin. Hon är fast. Ändå känner hon sig mer fri än någonsin. Det är en märklig känsla som slår henne, likt vågorna slår mot strandkanten; vilt och okontrollerat. Det kalla havsvattnet står i kontrast till värmen i luften. Till värmen i kroppen? Ändå lockas hon av att bli ett med det. För inuti sprider sig en brand inga mängder vatten i världen någonsin kan släcka? En brand hon alltid vill ska brinna. När han släpper taget om hennes hand är hon fortfarande fast. Fast han inte längre håller den, håller han henne i sitt järngrepp. Hon sträcker händerna mot himlen medan hon allvarsamt möter hans blick. Trots att de är ute på en färd de tidigare inte gjort besvarar han besvarar händerna precis som hon förväntat sig. Som om han fått direktiv om vad han ska göra spelar han liksom med i deras kärleksscen. Spelar den roll som får allt annat, runt omkring dem, att inte spela någon roll alls? Kanske är första gången han ser hennes avklädda profil. Men naken inför honom? Det har hon varit sedan första gången han mötte hennes blick och hon kunde känna hur han såg in i hennes själ. Sedan dess har skälen varit många. Han tar ett stadigare tag om hennes midja och skrattar flyktigt medan hon lutar huvudet mot den kropp som tidigare varit klädd i vitt linne. Och likt cykeln kommer de kanske aldrig förmå sig att väja för de, hundratals, gropar längs den väg som ännu är framför dem? För även om det finns en övertygelse om att de är ute på okänd mark, finns också en övertygelse om att de är på rätt spår. Och för varje grop vill hon för alltid skratta flyktigt som i den här sommarnatten. Alltid lösa det med ett stadigare grepp om hans midja och låta leendet från hans profil lysa upp mörkret. Alltid stå naken inför honom och låta han se in i hennes själ. För inuti sprider sig en brand inga mängder vatten i världen någonsin kan släcka. Hon är fast. Ändå känner hon sig mer fri än någonsin." // idaacarleborn