Livet.

Jag är nog mer eller mindre inne i en kris. I en period som verkar bli tyngre och längre än jag trodde. Jag är inne i en period där jag fajtas. Där jag överväger att sluta ibland, då de känns som jag aldrig kommer få ett normalt liv igen. Måste ändra om mig själv för att få livet att funka med en sjukdom. & då är de inte längre jag i denna kropp. Överväger ibland att ge upp, då allt känns för tungt, bara låta skiten ta över livet och leva därefter. Men sen återigen så vill jag inget annat än att ha ett klokt och friskt liv igen. Friskt kan jag sluta sträva efter, för det är tydligen inte planen jag fick att följa i mitt liv. Någon har gjort upp någon annan väg åt mig att gå. Låt oss kalla den, Kämparvägen! Men jag kan ändå inte sluta drömma om att få tillbaka mitt friska liv. Man undrar ju varför Just JAG blev den som skulle drabbas? Men så är de väl med allt, speciellt sjukdomar. Varför just jag??! Vad gjorde jag för fel?Kunde jag förhindrat detta på något sätt? Levt annorlunda? Men nej.. Antagligen inte. I och med att jag är första personen i familjen med denna sjukdom med så kunde ingen förutse att den kanske skulle bryta ut.. Ingen kunde veta. Visste inte ens att denna fanns innan doktorn berättade. Men ja.. Jag är inne i en av livets kriser. Där jag bryter ihop, mår skit både fysiskt och psykiskt. Men så är de. Jag tror dock att det är den fysiska biten just nu som får psyket att må sämst. Jag är Inte en soffmänniska men i en och en halv vecka har jag inte kunnat göra annat än att ligga på soffan. Och sjukvården sviker än en gång. Mitt hopp för vården på Gotland har nått sin botten och jag lär troligtvis aldrig mer söka hjälp här. Äckliga ställe.Vintern verkar vara en av dom tyngre tiderna med. Minns tydligt att dom andra vintrarna har varit tuffa med, så antar att det är såhär jag kommer få lära mig att leva på vintern? Men det är inte lätt, alla tankar om att ens skaffa ett jobb skuffas undan längre än längst när man mår såhär.Inte en chans att jag skulle fixa det eller att någon ens skulle vilja anställa en. Å bara den tanken får väl en att må lite kasst kanske. Vill ju bara vara en frisk person som kan jobba, får dom här vanliga förkylningarna. Men här så ska man alltså gå runt och aldrig veta när man blir kass och hur länge. Och det kan ju vända på några sekunder. Har inte riktigt accepterat min livs situation ännu och det kommer nog att ta tid. Många många år skulle jag tro. Finner ingen som helst glädje i livet just nu faktiskt. Tråkigt när jag egentligen inte vill något annat än att leva. Få uppleva livet och vad det har att bjuda på. Nu känner jag mest att jag är rädd för vad livet ska bjuda på. Vad det ska göra mot mig och mina medmänniskor innan vi går vidare till himlen. Ah som sagt. Det är tufft nu. Och till sist vill jag bara skriva; mormor jag saknar dig här på jorden. & jag hoppas du har det bra i himlen. Snart ska vi fira vår första jul utan dig och det kommer vara så konstigt. Men vi kommer förbi och hälsar på dig. För dig ska jag fortsätta kämpa. Jag vet att du var hos mig för att titta till mig och lugna ner mig. Du finns med mig i varje steg jag tar. Vi saknar dig!