Deep thoughts

Det var ett tag sen nu, men nu är jag här igen. Kvällens inlägg kommer att handla en del om mina tankar om livet och framtiden men även en liten del av hur jag mått den senaste tiden. Som jag nämnde i förra inlägget har jag inte mått så bra och haft fullt upp med det ena och det andra. Det jag skrev i mitt första inlägg här på bloggen var att jag skulle skriva bland annat om psykisk ohälsa, något jag anser att jag lever med dagligen.   Mycket tankar är det som far runt i mitt huvud. Tankar om både det ena och det andra. Tankar om dåtiden, nutiden och såklart framtiden. Det är svårt att hålla isär tankarna för att vara ärlig. Men jag gör mitt bästa, i alla fall utåt, mot er, mina läsare. För att Ni ska ha en chans att förstå något av det jag delar med mig av.   Det har blivit en del samtal de senaste veckorna med olika vuxna. Något som för mig är väldigt jobbigt och därmed har jag besegrat vissa grejer jag aldrig trodde att jag skulle klara av. Mitt förtroende för de äldre har inte varit stort, med tanke på alla svek jag fått gå igenom. Samtalen har gett mig mycket att tänka på, nästan lite för mycket. Jag frågar mig själv om det är bra eller dåligt, kan inte riktigt komma fram till vad jag anser. Det finns ju för och nackdelar med exakt allting... Hjärnan går hela tiden på högvarv, dag som natt, och det är något min pojkvän pikar allt oftare. Inte är det många som ser på mig, eller ens känner mig så pass bra, att de märker att jag har för mycket i hjärnan. Jag har ofta taggarna utåt, som i försvarsposition, just för att jag gått igenom så mycket. Men oftast så drabbar det bara mig själv. Men dessa tankar och funderingar har fått mig att beta av saker på min "att göra"-lista. Saker jag aldrig ens tänkt på att jag kommer att behöva göra. Men här sitter jag, och saker och ting har börjat klarna upp, just för att JAG har gjort vad jag behövt göra.   Jag skriver här, till er, för min skull, även fast min handled skriker NEJ. Jag vet att jag inte borde, för att låta min hand vila, men skulle jag inte få skriva det här nu så skulle jag inte kunna sova inatt. Jag bara måste få ventilera lite grann, och få bolla med er läsare.    Livet är inte alltid enkelt. Det är ofta svårt på olika sätt för olika personer. Det jag anser är svårt kan någon annan anse är "a piece of cake" till exempel. Jag har många diagnoser och mycket annat som inte är diagnostiserat, som gör livet till en tävling, en tävling om liv eller död. Jag har diabetesen, som jag skrivit om en hel del tidigare. Jag har astma, matallergi, magbesvär, förmodligen nån typ av reumatism men även en del "hjärnspöken". Diabetesen är den största fighten. Visst gör jag OFTAST mitt allra bästa för att må så bra som möjligt. Men diabetesen lever sitt egna liv väldigt ofta. Jag vet aldrig riktigt när den tänker göra det heller, jag får aldrig nå varningssignaler innan så jag kan förbereda mig. En morgon kanske jag hittas liggandes i min säng, livlös, för att diabetesen valde att ta mitt liv... Den tanken går mina föräldrar med dagligen, liksom jag, mer eller mindre. Nu tänker jag skriva lite om psykisk ohälsa, feel free to discuss! Att leva med psykisk ohälsa betyder inte alltid att man är psykiskt störd och borde ligga inne på en sluten avdelning på psyket. Det betyder inte alltid att man försöker ta sitt liv eller att man skadar sig själv dagligen. Det betyder inte alltid att man inte fungerar som människa, att man inte är kapabel till att föra en vanlig dialog med ja, vem som helst egentligen. Psykisk ohälsa är så mycket mer. Att se ner på sig själv kan vara en typ av psykisk ohälsa. Något jag gör allt för ofta. Jag tänker ofta att jag inte duger som jag är. Att jag inte räcker till och att jag ständigt måste bevisa för alla andra att jag kan mer, att jag ÄR bättre. Det är dock något min pojkvän hjälpt mig mycket med. Med honom så känner jag mig bra. Jag är nöjd med mig själv som jag är. Visst, vissa dagar lägger jag på lite smink, för att dölja de mörka ringarna under ögonen eller bara för att jag känner att jag inte duger just precis som jag är JUST PRECIS DEN DAGEN. Med min pojkvän mår jag bra, jag känner mig trygg och jag blir glad. Innan jag träffade honom hade jag svårt att le. Men jag ska även säga att jag klarar mig utan honom. Jag klarade mig innan och jag klarar mig nu. Att ha honom vid min sida gör bara livet något bättre. Många har nog aldrig sett mig le. Just för att tankarna som ständigt funnits där, om att jag inte duger och att alla stirrar ut mig för att jag är ful eller konstig. Just för att jag fått höra så mycket, så mycket som inte stämmer. Jag är ofta nere i en dal, men när jag är på topp, då är jag på topp. JUST IDAG ÄR JAG STARK!   Framtiden verkar klarna upp, fick goda nyheter från sommarens arbetsplats, börjar trivas på praktikplatsen och det mesta verkar lösa sig. Framtiden ser ljus ut.     Nu har jag skrivit lite för många ord och TACK för att ni tog er tid att läsa allt detta. Insulinaddicted