En förvirrad hjärna - ADHD

Hej det var inte igår jag skrev här inser jag! Blir kanske inga fler gånger heller, men men kände för det just nu. Det är problematiskt med kärlek ibland, den är så stark och vacker, så svår att stå emot, man vill ha den men samtidigt vara fri. Jag tar inte medicin och det kommer jag antagligen bli tvungen att göra igen, det suger. Men det är nödvändigt verkar det som, jag vill inte låta mina impulser och känslor förstör för mig mer. Det är omöjigt att styra dom som jag vill, jag är en fri själ som måste stängas om. Förlåt för alla jag sårat, förlåt för att jag är så "mycket". Det är nog därför jag fick ätstörningar, ville "stänga av" slippa vara den som talar ut att tänka sig för, vara den som aldrig kan förhålla sig till en grupp andra människor, den som inte hänger med i skolan, den som ständigt blev tvungen att flytta hem till mamma för att "klara av trycket " det var nåt som blev bättre av medicinen faktiskt och jag antar att jag är redo att ge den ett försök nu. Eller vad händer om jag inte gör det? Kommer jag förlora min framtid med "V" , kommer allt bara rinna ut i sanden då? Hur blev det såhär? Varför skriker en röst inom mig, " Låt inte världen bestämma vem du skall vara" Fortsätt du är på rätt spår, att hitta dig själv. Kan inte den rösten hålla käften? Förlåt språket men varför? Skall du ropa så högt just nu? Är det för barnlängtan? Att jag väckt min moderliga längta efter barn ?Å herre gud vad skönt det var att skriva av sig. Problemen som tar över när jag inte vill, längtan, åtrå, hat, frustration, hopp, värme, sorg, oro, rädsla, alla känslor som tar över mig och gör min värld virrig och sne, till nån annan, som jag inte vill vara, men som är en del av min diagnos, mitt liv med adhd, Hoppade på att det skulle gå över, att när jag blev vuxen skulle det försvinna. Jag kunde bli normal, med han som var normal och helt jävla perfekt. Men det sket sig, nu vill ha inte ha mig längre, jag är inte värd honom och dom drömmer vi hade försvann. Dom finns där om jag väljer att antingen svälta mig själv eller tar medicin igen. Jag förstår om du slutat läsa vid det här laget, tröttnat på mina ord. Men jag vet inte om jag har tröttnat på dom, eller om jag längtat efter att få säga vad jag egentligen vill säga. Sluta rätta in mig i ledet, men det är svårt när jag möts av din oförlåtliga blick, du som sa "förevigt " Till stjärnskott och tillbaka, du som skulle älska mig tills vi blev gamla, du som ville bli gammal med mig. Jag rår inte på den smärta jag känner, och nu skall världen ta den ifrån mig. För det är bäst så, för att jag skall bli "normal" och också leva i ekohjulet, tjolahoppsan säg, det var kul så länge det varade ! Eller vadå? Jag vet ej om jag håller med samhället när jag inte tar medicin för jag är inte lik samhället, jag är motsatsen till verkligheten och det är inte lätt att ständigt halka efter, bli missförstådd och dumförklarad för att ingen förstår. Förstår vad jag känner och vad jag menar. Men kanske är då allt jag tänker när jag bara är " jag " inte jag utan min adhd som behöver medicin för att bli "mig" är det så det är världen? Är det verkligen sanningen? Är jag så hemsk person så jag måste ta medicin? Vissa människor verkar förstå mig och älska mig som jag är nu mer än med medicin, min mamma till exempel. Ja min fina och underbara och förstående mamma, gud vad jag älskar dig ! Jag älskar dig väldigt mycket mer än vanligt eller vad man skall säga, det är som du är den enda som verkligen förstår min smärta. Här kommer en bitter sanning som jag vet att om min mamma läser det här inte kommer tycka om att höra. Men jag tror hon också har adhd, typ bomb säker nästan. Hyfsat säker att om hon skulle göra en utredning att hon skulle få en diagnos. Även mormor. Som hon med anser mig vara mer förståndig utan, att jag är "äkta" och "mig själv" och hon är precis som jag är känslomänniska, med inlevelse passionerad och älskar kärlek. Vilket är nåt jag fått ifrån henne. Allt det där med män och att älska är liksom en medaljong jag lever med utan medicin, eller "när jag är mig själv?" Märker att beroende på hur jag definierar det känns det olika, ni ser min hjärna mina vackra människor, såhär 24/7 inte ens på söndagar får jag ledigt. Nej nej och nej det var troligtvis inte såhär intensivt när jag tog medicin alls. Det var bättre, men jag skall ju vara "god girl" nu , visa upp en god fasad till omvärlden om att jag är perfekt och helt ostoppbar. Fast det är ju inget jag kan säga högt för det är ju en hemlis som bara jag och mamma vet, Jag är lilla rara Bella och lilla rara Mamma,  Är det så jag ser på det här? Hur kan min hjärna ens orka tänka det. Sen blir "lilla rara Bella " arg på monster hårda och kalla och raka Bella som tar medicin och lyssnar på " The Life coach " för att lindra smärtan och längtan efter lilla rara mamma i smyg men vill så gärna vara en i gänget med Victor och Priscilla och börjar ta medicin igen. Jag är verkligen lilla syster trots allt? Jag typ växlar igen och längtar efter Victors varma och stora famn, fan fan fan får inte tänka på honom just nu, det är bra att vara här och reda ut det här nu, en gång för alla. "P" kommer hit ikväll en sväng och skall prata ut och försöka ta hjälp av henne. Sedan har vi Pappa, Allan jag dom som jag ständigt väljer bort att ringa och prata med eftersom jag har så starka och intensiva känslor, jag just det! När jag var där kände jag känslor som jag själv inte ens förstod, starka känslor som åt upp mig sista dagen, typ som jag skulle falla ihop till en liten klump i hopp om en kram eller nåt som lyfte upp mig till himlen med en kran eller nåt. Jag saknar dom mycket, jag vill så gärna att dom skall förstå och älska mig för den jag är antar jag, och eftersom jag anser att när jag tar medicin är jag inte mig själv efter mina känslor är den jag är just nu i kombination med min tankar så blir det svårt att socialisera med någon annan än min mamma just nu. Gunsan hon sa tydligt och klart : Du skall kontakta en läkare omgående Isabella, så varför gör jag inte det? För jag vet inte om jag vill? Vill? Har jag så mycket att välja på ? JA, men har alltid ett val... Vad är det för val? Vill du leva såhär? I känslor och tankar? Kan mamma verkligen få dom att hokus pokus försvinna? Är det värt det? Att förlora tid med Victor? Jag vill inte att det ska vara såhär men vet ej om medicin kan hjälpa mig heller? borde testa , men..Låt mig vara mig själv världens, frågan är HUR?