Livet är livet. Till för att njutas.

I veckan gästade Michaela Forni Malou efter tio. Där Michaela berättade om hur hon bestämde sig för att sluta sträva efter att vara perfekt, för i slutändan så orkar man inte längre. Att försöka sträva efter tillstånd i livet där allt är perfekt finns inte. Kunde verkligen känna igen mig i allt hon sa. Och egentligen, vad är perfekt?Jag har så länge jag kan minnas försökt vara så duktig. Duktig i ALLT! Att ha bra betyg i skolan räckte inte, det skulle vara alla rätt och högsta betyg. När skolan slutade så andades jag ut och kände en sådan lättnad över att äntligen kunna vara fri och avslappnad, men då skulle jag bevisa världen hur självständig jag var. Slet som ett djur för att visa att man kan hinna med allt, försöka visa omvärlden att dygnets tjugofyra timmar faktiskt kan utnyttjas som trettio. Att vara vältränad, alltid välvårdad och utvilad ska vara ett konstant tillstånd, men för vem? Vad försöker vi bevisa? Det är lätt att luras av alla perfekta instagram konton. Fascineras över hur människor idag hinner med precis allting. Hur alla har råd med allt? Vill verkligen dela med och berätta om min hur jag har det. När jag är sminkad och har utsläppt hår så har jag varit vaken sedan klockan halv sex. Hur värt är det? Mitt hem är alltid välstädat, men jag får krypningar i kroppen och ångest om jag ser att damm. Jag önskar att jag kunde komma hem, kasta mig i soffan och bara vara, men det går verkligen inte. Ibland kan det vara bra med överenergi, men ibland gör man krokben på sig själv. Jag kan börja gråta emellanåt för att tvätten växer även fast vi bara är tre i vår lilla familj. Den omedvetna stressen att jag inte kan dela på mig. Att inte hinna laga storkok samtidigt som jag står på gymmet och tränar bort den sista skymten av graviditeten. Jag hinner inte allt och ska inte behöva det heller, men ändå denna eviga strävan efter det? Jag läste i min dagbok tidigare i veckan där jag skrivit att "snart blir jag mamma och då vill jag hitta min tid att koppla av och koppla bort" tror att det är dags att hitta den strategin nu. För att leka och sträva efter perfektionism och ständigt vara uppkopplad till allt vinner ingen på. Den som förlorar i slutändan är jag. Det är som att världen ändrades om på en natt och plötsligt skulle vi börja bevisa och försköna verkligheten, vår egna verklighet. Men det finns inget konstant tillstånd där livet bara rullar och aldrig kör in i återvändsgränder eller fartgupp. Livet är livet. Så jag tänker inte leva på kyckling och broccoli, jag tänker inte stå på gymmet kl 05 och ljuga för mig själv att jag gillar det. För som jag skrev. Livet är livet. Till för att njutas. Av promenader när man orkar och kanelbullar när man blir sugen. Michaela är också en person som inspirerar, är så fantastiskt vacker och jordnära.