20.11.14

Känns skönt att efter många hårda motgångar äntligen säga hej då till det kapitlet. Skön att äntligen se framåt och framför allt skönt att kunna må bättre igen. Har försökt och försöker än hjälpa mig själv att reparera, reparera det som gick i bitar. Med tiden så blir de bättre jag vet det, har klarat det förut. Även om detta känns så mycket värre så vet jag att jag klarar det här precis som förra gången och jag blir bara starkare av detta, så himla mycket starkare. Så oändligt tacksam till alla mina vänner som hjälp, stöttat och brytt sig om mig och min familj, så jävla bra är dem. Vill tacka min underbara pojkvän för att han funnits för mig alla nätter då smärtan varit som starkast, tacka för att han är just han. Finns inga människor (menar verkligen inga) som är så jävla bra som mina nära och kära. Dem som lyst upp mina allra mörkaste dagar, dem som pushat och hjälpt när inte jag klarat mig på egen hand. Är det några som ska ha en eloge så är det fan dem. För att dem är så fina människor rakt igenom.