Sorgen som jag bär inom mig.

Behöver och vill försöka få fram det jag bär inom mig.  Vart ska jag ens börja? Den 1 Juli förlorade jag inte bara min älskade farmor utan även min absoluta bästa vän. Hon hade under 1,5 år kämpat med olika sjukdomar och skador men hon krigade fortfarande på tills dagen då hon somnade in. Jag ångrar mig så himla mycket att jag inte va hos henne oftare då hon var den som stöttade och trodde på mig mest. Utan att hon behövde berätta det så visste jag hur mycket jag betydde för henne. Några dagar innan hon gick bort så lades hon in på sjukhus och  pappa frågade faktiskt mig dagen innan hon gick bort ifall jag ville åka upp till sjukhuset och hälsa på henne. Jag tackade då nej, vilket jag idag ångrar. Just i det tillfället valde jag att säga nej då jag endast vill ha minnen av henne där hon är frisk och där hon är lycklig. Dvs lyckliga minnen. Men hade jag vetat att hon skulle gå bort dagen efter så hade jag åkt dit och inte lämnat henne förrän hon gått vidare. Beslutet att inte följa med till sjukhuset är mitt största misstag. Att jag inte tog chansen att tacka henne för allt hon gjort för mig och för att hon under 17 års tid varit min allra bästa vän. Tackat henne för att hon varit just den person hon var och tackat för att hon gett oss så himla mycket glädje. Tacka för allt hon lärt mig och fortfarande lär mig.  Jag har under mina 17 år sätt många väldigt starka människor men aldrig någon som hon. Det var något extra med min farmor, säger inte det bara för att hon var just min farmor utan detta är något jag verkligen menar. Om min farmor var något så var det godhjärtad. Under hennes 89 år så har hon ALLTID suttit alla andras välmående och lycka framför sin egna, då menar jag ALLTID och hon gjorde det med glädje. Det var inget som drabbade henne negativt på något sätt utan hon var så som person. Min farmor var den mest positiva person man kan hitta, det fanns få stunder hon var ledsen. (min farfars och fasters död). Det är beundransvärt hur många liv hon har påverkat positivt och hur många människor hon hjälpt och stöttat. Min farmor lämnade ett stort tomrum efter sig, ett tomrum bara någon som hon någonsin skulle kunna fylla. Jag är oändligt tacksam över att jag fått lära känna henne och jag är så lyckligt lottad som fått växa upp med henne som både farmor och bästa vän, något som alla inte får uppleva. Det gör ont i mig att hon inte kommer få uppleva min student och det gör ont i mig att Oskar aldrig får träffa den person som lämnat störst intryck på mig, att han aldrig får träffa den person som format mig till den jag är idag och att han inte får träffa min största förebild. Trots att varje dag utan henne är en kamp så vet jag att jag kommer klara det här. Jag ska göra dig stolt farmor, precis så stolt som du gjort och gör mig.   Vila i frid min finaste ängel. Jag älskar dig. Tack för allt lilla farmor♥