It never ends!

Jag har verkligen mått denna helgen :)!  Sluppit lägenheten och allt annat som pågår där just nu. Men verkligheten hinner alltid ifatt en,presic som sanningen.Och nu när man är tillbaka till sitt hem,så trodde man  kanske att d  skulle bli bättre,men nej.... Man försöker tänka positivt,men d går ju knappt längre. Känner nästan att man behövt vila upp sig efter mammaledigheten,inte för att livet med barn varit eller ÄR jobbigt , utan allt runtomkring. Man hoppas att allt vänder en dag och att man kan börja se allt lite mer ljusare. Denna tiden går ju inte direkt att spola tillbaka.Har nästan lust att be ungdomar  att spara pengar inför sin framtid så det kan köpa en egen bostad som de själva väljer ,och därmed sina grannar...istället för på tänka riktigt noga på vad de vill bli i framtiden.För mot slutet handlar det inte om du är läkare eller lokalvårdare,bara du är lycklig.