Mänsklig berg och dalbana

(Varning för långt inlägg)Jag vet inte riktigt vart jag ska börja med denna dagen, var taggad på dagen till en början, skulle träna, det var fredag, sjukhuset och kolla på bil och eventuellt bowla å äta med vänner. Men ja denna dag vart allt annat än trevligt. Kom iväg till gymmet imorse, dock själv, gick jätte bra med allting och jag fick feeling och började maxa för marklyft och tog mitt PB på 100 kg, så var as nöjd och sedan insåg jag att jag hade lite bråttom till sjukhuset för att träffa psykologen men satte mig i bilen och skulle åka till sjukhuset, ungefär halvvägs dit så låg jag bakom en bil på en väg där det är ganska trångt och vi mötte en buss och hon i bilen framför mig tvärnitar och jag med men det händer absolut ingenting med min bil så jag kör rätt in i henne men som tur i oturen så hade hon dragkrok så det hände ingenting på hennes bil, hon vart bara lite chockad. och min bil fick sig en lite kyss på fronten. Men ah den är så ful iallafall. Kom sedan till psykologen och det kändes jätte bra där och sedan säger hon att hon tycker att terapin är slut och tycker det är dags för mig att ge mig ut igen och testa mina vingar och försöka klara mig själv och träna med mig själv istället. och det är med en skräck blandad förtjusning som jag lämnar psykologen och är ganska glad när jag kommer till jobbet och är hyfsat glad och på bra humör hela dagen, tog även en lunch på ny öppnade Bastard Burgers. Sjukt gott. Sedan var det dags att åka hem och åka å kolla på bil och jag kände mig så trött och utmattad, helt psykiskt och psykiskt och det var ett dumt val att åka å kolla på en bil som jag vart helt kär i men vet att jag inte kommer köpa och inte kan köpa just nu, men jag hade alldeles för dåligt psyke för det idag. Så missade att bowla och äta med vännerna och det gjorde mig lite ledsnare och allt byggde på som vanligt. Slutade med att jag hamna i soffan framför en film istället och nu sitter jag här helt tom och tänker en massor. Ena stunden är jag stolt och pepp på att jag klarar typ allt. Men så kommer dessa dagar som tyvärr tar över typ alla dagar. När jag känner mig helt hopplös och helt tom, Där jag inte ser någon framtid, inget hopp och allt bara känns värdelöst. Jag skulle bara vilja säga att allt löser sig, men istället så snurrar det ända i mina tankar att, du klarar inte någonting så varför skulle du klara detta, din familj är inte ens intresserad av dig så varför skulle någon annan vara det, din pappa vill inte ens veta av dig så varför skulle någon annan kille vilja det, alla kommer ändå att lämna dig i slutändan, det löser sig för alla andra, men för mig är det inte meningen, det är inte meningen att jag ska få leva ett lyckligt liv. Jag är inte bra på något alls och har jag misslyckats i 27 år så varför säger någon att nått ska ändra sig.  Detta är väldigt personligt inlägg till mig och det finns få stunder i mitt liv då jag tänker att detta  bara är min "sjukdom" och dumheter som kommer att försvinna. men dessa tankar är ca 80 % av mitt liv och det är så svårt att få bort dessa. Nej nu ska jag krypa ner i sängen för att inta en ny dag och förhoppningsvis en bättre dag imorgon.