På vägen tillbaka

Det är konstigt hur kroppen reagerar på allt, Allt detta med Rufus har gjort mig helt förkrossad men eftersom jag snabbt fick säga hejdå, avsluta allt och kasta alla grejer hur jobbigt det än har känt så har det i längden visat att jag kunna ställa mig upp igen och gå vidare.  Men jag saknar han och tänker på han varje dag.  I övrigt så har jag inte mått jätte bra, inte kommit igång med träningen igen, Känns tungt att bara tänka på att åka dit, min sociala fobi har blivit lite värre dessa veckor och känns som jag har fallit tillbaka. Det har varit lite mycket på sista tiden och jag kämpar med att kravla mig upp igen.  Det har också slagit mig den senaste månaden att jag står still, att jag är rastlös och jag har absolut ingen aning om vad jag vill överhuvudtaget. Varken vad jag vill göra på fritiden, vad jag vill ha för bil, om jag vill ha barn, gifta mig, resa massor, vad jag ska jobba med eller om jag ska plugga. Jag är så vilse jag vet verkligen ingenting och jag vet inte vart jag ska börja för att ta reda på vad jag vill.. Hur svårt ska det vara?