Bastard

Hej bloggisen. Fina fina ni. Hur mår ni? Jag hoppas att allt är bra med er, som det är med mig. Dessutom hoppas jag att du haft en riktigt bra helg, för det har jag och delad glädje är ju dubbel glädje. Min helg startade i fredags med att Sanna kom ner till mig. Det blev starten på hennes födelsedagshelg, och vi firade rejält, det kan jag lova. En middag på Bastard Burgers blev det, och efter tittade vi runt på Hallifornia lite, och sen satt vi nere på klipporna och pratade tills det blev sent. Då gick vi hem och lade oss för att orka upp i tid till lördagens bravader. Vad vi gjorde då skriver jag om i nästa inlägg, men jag vill gärna stanna upp här lite och prata om hur fint det är att inte göra någonting speciellt. Vissa människor har ju ett omättligt behov av att konstant göra saker. De har svårt för att sitta och bara vara, eller att umgås i tystnad. Det ska hända saker hela tiden. Så är ganska många av mina vänner, och det kan vara kul att hålla igång och hitta på saker också. Men en egenskap jag verkligen uppskattar hos Sanna är att hon inte alls är en särskilt rastlös person. Det är sällan hon är uttråkad. Vi kan sitta i varsin ände av soffan med våra telefoner i över en timme utan att säga något till varann, men det behövs liksom inte alltid. Man måste inte alltid fylla tystnaden med något. Ofta spelar vi musik, eller något i bakgrunden ändå, men det kan vara så avslappnande att få stänga in sig i sig själv en stund, även om man är tillsammans med någon. När vi sitter nere vid havet behöver vi inte prata särskilt mycket, utan kan båda två sitta och njuta av havets skönhet, doft och vind. Det är stort och fascinerande, och ibland är det liksom inte läge att snacka om banala saker när man sitter framför något så allvarligt och äkta som havet. Det är fint tycker jag.