Önskade mer av mig

Människor frågar mig dagligen varför jag inte kollar in i kameran på bilder, mitt svar för att jag är skygg. Jag är inte bekväm i mig själv när en kamera kommer upp. På den här bilden ni ser här kan jag berätta för er att min storebror fick ta över kameran. Jag stod i en kvart och grät, livssituationen var katastrof, ingenting stämde i min kropp, i min familj, runt om mig och i yrket. Att titta ner i marken för mig är min räddning. Att ens kunna lägga upp en bild där jag själv vet att jag var nedgrävd i skit och absolut inte hade ett leende att erbjuda eller ett driv för träning var fel. Men mitt yrke är ett krävande yrke och ett smutsigt sådant. Man får in ett jobberbjudanden, man tackar ja och då måste jobbet utföras oavsett situation i livet, mående och sina egna principer. Att låta min storebror ta över kameran och få höra från honom "gör det du gör bäst - dansa, eller gör något iallafall bara sluta gråt" det är något som gav mig ett perspektiv. Om min storebror tar på sig jobbet att fota, då får jag iallafall försöka leverera det lilla jag hade i min kropp för att göra min del i jobbet. Och här kommer svaret till er som ni har väntat på - jag ljög. Jag ljög för er hur jag mådde - jag har inte mått bra. Jag tappade mig själv för en period och kunde verken vara en bra dotter, vän, inspiratör, föreläsare, pedagog och bloggare. Jag kunde ingenting under en månad. Lösningen var inte att ljuga men det var lösningen för mig själv där och då. Jag har ett yrke som innefattar att jag ska dela med mig av mitt liv, av mig som person men det är jag som har kontrollen av vad jag skriver och hur mycket jag lägger ut om mig själv för er. Vem var det som skulle få mig må bra igen? Jag. Ansvaret är på mig oavsett var jag befinner mig i världen och vart mina texter och bilder läggs ut på internet. Ingen av er skulle kunna göra jobbet åt mig att må bra igen. Oavsett orsak till mitt mående som är många delar av pusslet så vill jag berätta för er valet jag gjorde att ljuga om mitt mående. Jag ljög inte direkt för er utan indirekt medvetet valde att inte berätta för er. Jag är min egen privatperson som har en familj, vänner och karriär att ta hand om. Mitt val och mitt beslut som jag inte ångrar.  För att kunna vara en inspiration måste man kunna inspirera sig själv. Ni som har följt mig ett bra tag vet hur mycket inspiration jag hittar hos mina vänner, familj och andra människor runt i branscher som är drivna. Att kunna ta till sig nyttig och ny information, lära sig varje dag, lägga en liten del av pusslet varje dag för att få det stora perspektivet på vad man drivs av för att kunna bli den inspiration för sig själv som leder till att man i slutändan inspirerar andra med sina kunskaper och livserfarenheter det är nog dit vi alla strävar mot att nå.  Ska referera till er från vad en barn sa till mig under veckan "Man ser dig alltid Katarina, du är med oss. Du skiner som månen olika starkt varje dag, men du skiner på något sätt." Så för att komma tillbaka till ämnet som jag vill belysa. Jag har sett varenda kommentar på alla mina medier. Jag håller inte med er överhuvudtaget om det som skrivs om mig. Men någonstans i allt detta har jag kommit fram till att i allt kaos i mitt liv ser jag styrkan av det jag drivs av. Jag kunde inte se det tydligare än vad jag gör nu, idag. Det jag drivs av är allt det jag ser som en styrka i min vardag, pusselbiten jag lägger varje dag. Att se mina vänner må bra, att ha en familj som jag kan krama varje dag, ett jobb där jag som person har en liten del att påverka i privat sammanhang men även nu på ett bredare plan inom samhället. Mitt yrke he mig vägval i livet som jag var dag får ta beslut om, men i besluten jag tar ger det ett större syfte som ger mig ett större perspektiv i livet. Jag som privatperson vill därför skriva ut på min plattform att jag ska gör allt i min makt att skapa en tryggare framtid för de unga i vårt samhälle. Det är inte mitt ansvar eller samhällets ansvar att rädda barnen och de unga, men att fånga upp dem och vägleda dem till något bättre. Få de att se det större perspektivet och syftet i livet, men också visa för dem att vi inte vänder ryggen mot dem när en motgång kommer.  Som slutord vill jag förmedla till er att jag har förlorat många fighter i mitt liv, förlorat många människor på vägen mot mina mål, förlorat mina förebilder så som Gustav, mormor och min gudfar Henrik men jag tar mig upp igen, och igen för deras skull för att just jag hoppas på att en dag reflektera den tjejen dem en gång gjorde mig till och skapad att vara. Jag vill kunna reflektera vem jag är genom mina medier, mitt arbete, bland mina vänner men framför allt känna en trygghet att de jag saknar som mest skulle vara stolta över mig. Jag saknar er och kommer ha er nära mig i allt mitt arbete jag gör nu, imorgon och för alltid. Tack!