Till minne av

Man tänker allt man får vara med om i vardagen så som drama, skratt, lycka, inspiration och humörsvängningar så har jag något i mig alltid. Saknad. Har mina tankar på de jag har mist, de som familjen har mist under året och de som redan har lämnat för tidigt. Där som människa känner man sig maktlös. Man vill bara ge tillbaka allt som de bortgångna har gett mig. Som min mormor - den inspiration hon var. Tydlig och klar med sina barnbarn att alla skulle få lika mycket och blir lika mycket älskade. Känna en trygghet och speciellt lära sig av henne. Jag som person håller allt inom min när det kommer till känslor om det inte gå till överstyr saknad för mig ska vara en fin sak men för mig blir det lite nerbetonat och kallare. Vågar inte öppna och visa att jag saknar människor. Tar inte och stannar upp och låter mig sakna. Alla har sina starka sidor men jag har alltid de saknade värmt i hjärtat. Som min vän Gustav skulle säga den reflektion du ser i vattnet det är den du speglar vidare till din omgivning. Mina ord till er, våga ta tiden att sakna och känna efter. Gör det med vänner, själv eller familj sånt är viktigt och man brukar känna sig starkare.